Elmet av Fiona Mozley

Pappa bygger ett hus åt sina barn i skogen. Han är väldigt stor, stark, händig och kunnig om skogen de lever intill. Syskonen Cathy och Daniel är sexton och fjorton när de flyttar ut med Pappa, och de lever på vad de själva och Pappa kan jaga eller byta till sig av grannarna i staden. Det är ett gammaldags liv, men de lever i nutid och verkligheterna skaver mot varandra.

Cathy är lik Pappa, storvuxen och stark och med en dragning till naturen. Utan att säga det rent ut, är Daniel annorlunda än de andra i familjen. Men han hör till, och han finner lugnare och minst lika viktiga sysslor för sig själv i hushållet.

Pappa får också en hel del pengar från boxningsmatcher han ställer upp i. Hans styrka och storlek kommer till pass där, men det är också så att uppgörelsen man mot man ligger i hans kynne. Motstånd bemöts fysiskt, en person mot en annan, i ringen och i livet. Men det finns motståndare som kommer från flera håll samtidigt och använder sig av ord istället för knytnävarna, och mot dem räcker det inte med råstyrka. Människorna med onda avsikter och makt som söker mer makt drar sig närmare familjen. De kan kanske inte fortsätta att leva enskilt och fritt.

I Fiona Mozleys bok är landskapet kargt, landskapet som ändå är både hem och skafferi. Även språket är kargt; ofta släpper man det definierade "the" i talspråket. Daniels språk, berättarens, är däremot flödande och ordrikt. Det är svårt att tänka sig att en tonårspojke som hoppat av skolan i förtid skulle uttrycka sig som Daniel i boken, men jag har i princip inget emot att berättarrösten är mer vältalig än den den tillhör. Däremot är språket ändå blomstrande i överkant i en del partier, och det är onödigt.

Sammantaget är Elmet ändå en stark debut och mycket läsvärd, och jag ser fram emot att läsa mer av Fiona Mozley.