söndag 13 augusti 2017

WorldCon 2017, fredag del 2

Which inventions have changed SF? frågade sig Joe Haldeman, David G. Shaw, S.B. Dibya och Gillian Clinton, flygingenjör. Den senare svarade att generationsskepp och historierna som skrevs om dem var fascinerande, men så kom idén om att överljusfart och allt det föll bort. Haldeman sade att för en bokplott med generationsskepp behövs en anledning till att de byggs, eller så kan de vara en bakgrund till en till synes orelaterad historia "Den där blomman har jag aldrig sett förut" - varför är det en sådan överraskning? Dibya sade att många SF-uppfinningar svarade mot dåtidens behov, och överljusfart lät en berätta historier om målet istället för resan.

Ögonblicklig kommunikation via en ansible kan vara både en välsignelse och en förbannelse. I space opera kan det vara en fördel för en lokal militär trupp att inte kunna dubbelkolla med sina överordnade och kunna operera friare.

Vad gäller robotar arbetade Haldeman och hans fru på MIT, och på Museum of Wonders på campus ställdes det år 1982 ut de allra nyaste robotarna. Åren gick och samtidigt som muséets budget krympte började robotarna tackla av, och vid år 2000 var de daterade, gnisslande krakar som luktade ozon - symboler för entropi i ett komplext system. Muséets funktion blev den motsatta till vad som var menat och studenter skrattade åt robotarna.

Robotar får alltför lätt "liv" utan förklaring i SF-berättelser. Robotar och AI är inte samma sak. Haldeman nämnde att det finns sjutton grundläggande storylines om robotar, och prototypstoryn är att roboten börjar förstå sin funktion, sedan börjar analysera människors funktion, och så vidare därifrån... Dibya sade att SF borde skriva mer om AI och robotar som har grundläggande restriktioner i vad de kan utföra, något vi inte kan komma på för att AI-området är alltför svårhanterligt. Vi borde försöka se vilka meningsfulla frågor som inte är besvarade.

Angående neurala nätverk och deep learning berättade Shaw om en dator som fick i uppdrag att hitta på nya färger och namn till dem. Nästa uppgift var att, givet ingredienser och hur de används ihop, hitta på nya recept, vilket skall bli intressant att se. Färgnamnen behövde en människa gå igenom för att rensa bort de oanvändbara, så det tycks än så länge behövas en mänsklig insats. Men alla människor kommer att ha olika åsikter om vad som är rimligt. Vem skall avgöra det i slutändan?

För att tala om The Rise of Weird Fiction försökte författarna Pete Sutton, Siobhan Carroll, Helen Marshall, Shivaun Hoad och Hal Duncan först definiera vad som är Weird Fiction. Det var inte lätt! I vanliga fall kan man fråga frågor som Vilka är naturlagarna i ditt universum? Finns det ett magiskt system eller ej? Weird fiction utmanar de här definierande frågorna. "We will know it when we feel it!" En av Marshalls doktorander sade att Weird fiction visar hur det irrationella är inbyggt i det rationella.

Old weird, främst exemplifierad av H.P. Lovecraft, låter en stabil värld med kända regler bli utmanat av något obegripligt vilket leder till galenskap (enkelt sammanfattat).
I New weird är du osäker på förutsättningarna i det universum du finns i. Exempel på det är novellen Lessons in the Raising of Household Objects av Marshall där en liten flicka är övertygad om att tvillingarna hennes mamma väntar kommer att ta hennes saker. Och så kommer de ut om natten och drar in flickan i livmodern med dem! Det är osäkert om vad som händer är verkligt eller ej. En liknande osäkerhet finns i moderna klassiker som Harold Pinters The Birthday Party och berättelsen A Visit To Grandpa av Dylan Thomas där den lille pojken inte riktigt förstår vad som händer.

Måste man sätta en etikett på New weird? Ja, för när man gör det gör man det möjligt att visa upp och marknadsföra till nya människor utanför den intresserade gruppen. Marshall, som läst många många böcker senaste året för att vaska fram en vinnare till Shirley Jackson-priset ser en ökning av Weird fiction. Vad fyller detta för behov? Kanske beror ökningen på världssituationen med ökande osäkerhet inför vad som händer; saker som tycks ologiska, 'fake news' och annat som kan få en att tro att världen inte följer tydliga lagar. Ett liknande behov av irrationella berättelser har funnits under diktaturer, som Francotiden i Spanien och i Sovjet. Dock önskar sig Carroll att vi får fler Weird fiction-berättelser som inte slutar i katastrof!

Till den ytterst intressanta paneldebatten Alien Language in Science Fiction samlades Cora Buhlert, lektor och översättare; Heather Rose Jones, författare; Stephen Potts, SF- och språkkunnig litteraturprofessor; Lawrence M. Schoen, lingvist, SF-författare och grundaren av Klingon Language Institute; och David J Peterson, som varit språkkonsult och skapat språken för TV-serier som Defiance.

En universalöversättare var universalt hatad av panelen. Annat de retat sig på genom åren (utan att hata hela verket det ingår i) är, för Potts det klassiska Twilight Zone-avsnittet To Serve Man som bara fungerar på engelska; för Petersen i Lilo & Stitch när Stitch landar på en planet hen kallar "ee-arth" - hur kunde hen läsa ordet utan att kunna uttala det? Jones ryser när någon ger bort sitt barn till utomjordingar för att de skall lära ut språket - och förhoppningsvis inte äta upp det lilla runda barnet! När Hoshi i Star Trek kan lära sig ett språk på några minuter retar det Buhlert. Petersen tänkte specifikt på en scen när en lingvist på ett rymdskepp sitter och skriver och analyserar för att förstå ett alien-språk i en kritisk situation, kaptenen säger "Stop that and just talk to them, dammit!" - och det funkar!

Ett gott exempel på hur språk och språkinlärning fick ta plats, nämnde Schoen, var TV-serien Shogun, där vi tittare fick lära oss japanska tillsammans med huvudpersonen. Det var en upplevelse som även jag minns med glädje, trettio år senare. Wakarimasu ka?! Petersen inflikade att det behövs en showrunner som verkligen vill det, och berättade om sin favoritepisod från Defiance, den enda som visade en annan planet än jorden i en scen från Datak Tarrs barndom där de inblandade talade Castithan. Vid inspelningen klagades det på att scenen tog för lång tid och att man ville spela in den på engelska istället. Då ringde skådespelaren Tony Curran till Petersen, och från var sin ände filade de på replikerna så att de blev kortare, och scenen fick göras på Castithan. Som stor beundrare av realismen i Defiance var jag imponerad av hur detaljer som musik, utseende, traditioner och språk samverkade, och fann det modigt att man så ofta hade långa dialoger på de olika Votan-språken. Detta är något man ser mer och mer i ambitiösa TV-produktioner, och vi konsumenter borde kanske göra det känt ännu mer för dem med budgeten hur uppskattat det är!

Jackson nämnde Terry Brooks Shannara-böcker som bra exempel på hur språkbruk, språkförbistring och översättarens roll hanteras och är viktiga för berättelsen. Schoen sade att C J Cherryh startat som latinlärare, och hanterar språkfrågan väl i sina böcker. Buhlert gillar att Becky Chambers skrivit om en ras som egentligen inte kommunicerar med tal (men har lärt sig det också) utan med färgskiftningar i fläckar på huden (kromatoforer), medan andra har tentakler som förmedlar information. Vi antar ju ofta att språk är en manipulation av gas som tar plats delvis i vårt matsmältningssystem, men utomjordiska släkten gör inte nödvändigtvis så, eller använder radio heller. Potts berättade en rolig historia om hur, på ett zoobesök, en iguana började hota och väsa mot hans lille son. Det visade sig att pojkens keps hade en orange fläck vilket för iguanan signalerade maktkamp!

Hur emottogs filmen Arrival av lingvisterna? Alla gillade den, om än inte utan kritik, förutom Petersen, som var nybliven far och känslosam och därför fick agg mot hela filmen, även för språkhanteringen. Jackson gillade alien-språket men undrade varför inte människorna ritade bilder tillbaka. Potts ogillade att filmen lät meningen med besöket vara att lära oss att se framtiden, när novellen lät det vara en bieffekt. Schoen tyckte att de misslyckades men att de försökte bättre än något tidigare, fast varför hade de inte 4D-bläck till skrivtecknen?!

När Schoen en gång skulle spela in några klingon-fraser för ett företag fick han tillbaka att de inte lät rätt. För att visa vad de ansåg som rätt skickade de några youtube-videos. De med uppklädda fans som inte talade särskilt bra hölls fram som goda exempel. Ett dåligt exempel de också skickade med talades av en annan av de verkligt kunniga i klingon-språket. Schoen provade att läsa om meningarna med högre volym och mer saliv, och då fick han godkänt. Det finns för övrigt dialekter för klingon, för olika planeter och regioner. Dialekter är en bra sak; Jackson kan i sina böcker höra att någon kommer därifrån för hen tvistar sina s på ett särskilt sätt. Och om hon råkar använda ett ord fel andra gången det dyker upp kan hon skylla på att det var dialektalt!

Schoen lyfte fram idén att kaptenen på ett skepp talar den mest propra varianten av ett språk när hen kliver ut och håller officiella tal. Sedan har alla besättningsmän dialekter och talfel som får dem att låta olika. Något viktigt att tänka på är alla småord och fyllnadsord. Hur låter "umm" och "you know" på marsianska? Det är något att fundera på!

Inga kommentarer: