torsdag 29 juni 2017

Enlevereringen med Kamraterna på Årsta Teater

De gjorde så konstiga saker förr i tiden; rövade bort en flicka och höll henne fången för att hon skulle börja älska sin kidnappare. Ja, det var turkarna som gjorde det, och de är ju ännu mer underliga. Med en vanlig uppsättning av Mozarts opera Enlevereringen ur Seraljen kan man slå ifrån sig handlingen på liknande sätt, men Kamraterna låter oss tack och lov inte mys-rysa åt de grymma händelserna på scenen. Motsvarande övergrepp finns i vår tid och i vår kultur, och 2017 års uppsättning  Enlevereringen har modellerats på den sanna historien om Natascha Kampusch som rövades bort som tioåring och hölls fången i åtta år.


Vi får se barnet på scenen; den lilla, lilla flickan som lyfts iväg av sin store, fege kidnappare, och så tonårsflickan Konstanze i det trånga lilla rummet, sjungande om hur hennes lyckliga dagar tog slut. Det finns en skevhet i att Mozarts vackra, livsglada musik illustrerar sådana hemskheter, men sorgen i Natalie Hernborgs röst när hon sjunger om sin smärta går inte att ta fel på.

I 2017 års uppsättning har några av birollerna fått gestalt som Konstanzes leksaker, och den starka och modiga Blonde som ser ut som Lilla My (Elsa Ridderstedt) och den mer hotfulle kaninen Osmin (Anders Nyström) som är en present från kidnapparen utmärker sig både genom sina goda röster och intressanta roller. Därtill drömmer Konstanze också om att brodern Belmonte skall ha blivit poliskommissarie och skall komma för att rädda henne.

Inflikade talpartier och scener mellan Konstanze och hennes kidnappare, hämtade från Natascha Kampusch berättelser, ger en tydlig bild av de fysiska och psykologiska plågor som ett liv som instängd skapar. Det är mycket bra att få se och höra operan om en bortrövad flicka utan att man stiliserar och skönmålar hennes fasa. Alla på scenen gör goda insatser, såväl sångare som den lilla men tillräckliga orkestern. Det gör Kamraternas version av Enlevereringen till en väldigt välgjord och sevärd uppsättning som man inte bör missa!

Länk till Kamraternas hemsida


Foto: Mikael Silkeberg

måndag 26 juni 2017

Vackert, flyktigt

De blommande träden och buskarna turas om att fylla försommardagarna med doft och skönhet. Syrénen och häggen har redan blommat över, flädern sprider sin friska doft och jasminknopparna lovar ny fröjd inom några dagar. När naturen ständigt fyller på med nytt blomster borde man inte sörja över det som vissnat och att deras tid är över... men nog smyger sig den tanken in ändå.


 För oss som älskar sommaren mest av alla årstider är de första dagarna berusande; allt känns så lätt när luften är vänligt ljummen, man behöver inte packa med varma tröjor och mössor, det är som om man kunde ta sig hur långt som helst på nya äventyr och samtala med människor i timmar under de ljusa nätterna. Är regndagarna få och milda kan man glädjas åt att de ger jorden fukt och näring, och hoppas på fler soliga dagar inom kort.

De dåliga dagarna är ändå en påminnelse om att passa på att njuta av finvädret så mycket som möjligt. Somrarna är inte längre oändligt långa som de var när man var barn, och ovädersdagarna kan råka pricka in hela semestern. Har man hunnit med att sitta någon timme då och då bland pipande fåglar och susande lövverk istället för att hasta iväg på ännu en film eller utställning, har man gjort sig ett minne värt att bevara och vårdat sin själ inför alla kommande höststormar.

lördag 24 juni 2017

The Bear and the Nightingale av Katherine Arden

När Vasilisa föds dör hennes mor. Men det var moderns önskan att föda ännu en dotter, en som skulle likna mormodern med häxlika krafter. Lilla Vasya växer upp med en längtan till skogen, den litet farliga skogen som omger familjens by, och får ofta bannor för att hon kommer hem täckt av pinnar och jord. Men under sina många lekar i naturen möter hon också de magiska varelser som bor där; vodianoy i vattnet, leshy i skogen, för att inte tala om domovoi, de som tar hand om hushållen i utbyte mot mat. Eftersom hon inte är rädd talar hon med dem och förstår mer om vad som finns i skogen.

Inga andra kan se domovoi och de andra små trolliknande figurer som tar hand om badhuset eller hästarna i stallet - ingen utom Vasyas olyckliga styvmor Anna Ivanovna. I hennes ögon är de djävlar, och hon flyr till kyrkan så ofta hon kan. Det borde kunna ge henne styrka och hjälp när den karismatiske fader Konstantin sänds till byn, men i sin iver att ersätta den gamla tron med religion driver den nitiske unge prästen byn från husets små beskyddare till att riskera att hamna i klorna på Dödens glupske, illvillige bror.

Katherine Arden har använt sig av ryska folksagor om Frostens herre, farlig men inte ondskefull, och många andra ingredienser ur rysk folktro för att skriva berättelsen om den modiga Vasilisa. Det märks att hon har en rik källa av legender att ösa ur, men tyvärr blir inte resultatet levande. Språket och handlingen använder sig av stereotyper, och är märkvärdigt vag om andra förhållanden. Att Vasyas och syskonens far var byns härskare kom som en överraskning i texten, efter att familjens hem framstått som ganska torftigt från första sidan.

När Vasya dyker upp i historien som sexåring är hon så slentrianmässigt vild busig att hon bara är irriterande. De mest intressanta personligheterna är Anna Ivanovna och fader Konstantin, de två vars tro förvrids och skadar dem när småknyttet och ondskan lurar dem att se vad de vill se. Historien gör utvikningar som inte känns nödvändiga för handlingen. En bror finner sig kallad till klosterlivet och försvinner ut ur berättelsen; en syster gifts bort och blir fet och nöjd med sina barn, vilket händer eller förväntas hända med många unga flickor i berättelsen, ofta mot deras vilja, otrevligt nog.

Det är inte automatiskt fel att karaktärer kommer och försvinner och interagerar i större skaror, men de människor och varelser som finns kvar mot slutet av boken har inget djup och verkar bara finnas där för att driva handlingen framåt. Handlingen har några spännande inslag av kamp mellan ondska och litet mindre ondska, men när det går mot den stora slutstriden är den märkligt lokal, fastän den tycks ha kosmiska implikationer, och förlitar sig alltför mycket på oanade krafter från oväntat håll. Enligt min mening är The Bear and the Nightingale inte någon särskilt välskriven bok.

torsdag 22 juni 2017

Inte hela världen

En del behöver lämna sitt barndomshem och sin familj för att leva ett rikare liv. Det kan vara smärtsamt för dem som blir lämnade hemma - Duger inte vi? Är våra liv för små? - och det kan göra det ännu smärtsammare för den utflugne att komma tillbaka. För Louis har det gått tolv år sedan han sist såg sin familj. Nu är han på väg dit igen.


Familjemedlemmarna är inte avogt inställda till den förlorade sonen, tvärtom förbereder de sig med förväntan och tar emot honom med öppna armar. Det är bara det att de alla är uppskruvade till max att mötet blir stressfullt. Mamman är extra uppiffad i grälla färger och berättar sina gamla tråkroliga historier för hundrade gången. Storebror Antoine är aggressiv och ifrågasätter allt de andra säger. Lillasyster Suzanne käftar ilsket tillbaka. Antoines fru Catherine, mittemellan alla, är ett centrum för oro och tveksamhet. Hur skall Louis kunna nå ett ögonblick då han kan säga det svåra han kom dit för att säga?

Mitt i de upptrissade scenerna av gräl, nästan-gräl och välmenande missförstånd, stannar filmen upp i ett antal intensifierade ögonblick. Det är då man känner med Louis att den på sitt sätt naiva familjen aldrig kan förstå det han kan berätta - eller att det kommer att göra ont när de börjar förstå - eller att de redan har förstått utan ord.


Antoine är så ilsken och motsägelsefull att han blir en karikatyr. Moderns ketchupmajonnäs är sorglig, men när hon ställer fram de personligt dekorerade chokladkakorna och säger att desserter är hennes styrka, hur skall Louis då kunna slå sönder det enda idylliska ögonblicket på dagen? Regissören Xavier Dolan låter varje familjemedlem överdriva sin personlighet, vilket gör att effekten av deras egenheter känns lika förstorat för åskådaren som för Louis själv, outsidern. Att rolltolkningarna är i överväxel understryker hur svårt det är för Louis att ta sig igenom ytan och säga det han måste. Det är starkt och mycket gripande.


tisdag 20 juni 2017

Det blåser på månen på Dramaten

Systrarna Dina och Dorinda har en fantastisk fantasi, och de lyckas sätta snurr på vardagen också. Tyvärr uppskattas sällan deras idéer av föräldrarna, och även när de tror att de är snälla så får de skäll för att vara stygga. Så tråkigt! Om man är stygg just när det blåser på månen, så blir man fast och fortsätter vara stygg i ett år, säger pappan. Flickorna känner att det är just det som hänt, för till slut ser de ingen mening med att försöka vara snälla och går in för att vara stygga.


Dramatens uppsättning av Eric Linklaters älskade ungdomsbok är mycket fantasifull i sig själv. Mot en helt grå scenvägg med åtta vridbara balkonger i två våningar projiceras lockande skogsscener, snyggt stiliserade balkonger och flickrumssängar, och roliga filmer som visar flickornas förvandlingar och flygfärder.


Pjäsen annonseras som lämplig för barn från sju år, men salongen är full av ännu yngre barn som fascinerat ser på systrarnas bus och modiga äventyr och svarar på de enstaka frågorna från scenen. Skådespelarna är alla mycket inlevelsefulla och samspelta, och påhittiga Dina och vilda Dorinda är roliga barn att identifiera sig med. Även för vuxna är Det blåser på månen en fin och sevärd uppsättning, vare sig man har läst och älskat boken som barn eller inte.

Länk till Dramatens sida om Det blåser på månen

Foto: Carl Thorborg

söndag 18 juni 2017

The Three-Body Problem av Cixin Liu

En strimma av solen syns vid horisonten. Nu måste väl morgonen ta vid och värma de resande? Nej, inte på den här världen. Solen sjunker under horisonten, och den kalla natten fortsätter. Dagar och nätter följer inga regelbundna mönster, och när temperaturerna och skiftningarna blir alltför kaotiska, går livet inte längre att upprättahålla. För att rädda sig låter invånarna sina kroppar torka ut, för att förhoppningsvis hydreras och återupplivas när världen blivit stabil igen.

Detta är världen i vilket spelet Three Body spelas, och tack vare en haptisk dräkt känner spelaren hetta, kyla och andra intryck i sin egen kropp. Spelarens uppgift är att försöka hitta ett mönster i de varierande dygnsrytmerna, för att kunna förutse en stabil era då folket kan återupplivas och börja bygga upp civilisationen igen. Spelet är inte allmänt känt, faktiskt hemligt, men de invigda spelar intensivt och ofta.

Boken börjar dock i en ännu grymmare era, då inte naturkatastrofer utan andra människor var det största hotet mot liv och hälsa; Kulturrevolutionen i Kina under 1960-talet. Under den här sinnessjukt orkestrerade perioden var alltför mycket kunskap en belastning. Ye Zhetai är professor i fysik och vägrar avsvärja sig de teorier som anses vara kontrarevolutionära, och därför slås han brutalt ihjäl under en offentlig uppvisning. Hans dotter Ye Wenjie blir automatiskt misstänkt som klassförrädare, men det ger henne istället en biljett till en hemlighetsfull forskningsstation där hon kan fortsätta fördjupa sig i fysiken, och sedermera göra fantastiska upptäckter inom astrofysiken.

Utbredningen av det trollbindande Three Body-spelet sammanfaller med en våg av mystiska självmord bland framstående forskare. För att agera mullvad och ta reda på mer om vad som pågår slussas nanotekniksforskaren Wang Miao in i ett hemligt sällskap, vilket också leder honom till några sessioner i spelet. Handlingen hinner göra en del utvikningar åt mindre väntade håll, även om man som läsare kan gissa vartåt alla trådar drar. Mer och mer avslöjas, och på de sista sidorna står hela den intergalaktiska konspirationen klar - men historien slutar inte där. I två böcker till berättar Cixin Liu hur det hela fortsätter. Låt oss hoppas att mänskligheten överlever - eller kanske inte?

Handlingen fortskrider bitvis genom att en aktör ingående berättar något som hen känner till. Ibland kan det vara aningen mer information plus invävda slutsatser än vad som är rimligt, ibland kan man ifrågasätta var personen fått så mycket information från. Jag tänker mig att det är en berättarstil som kan kännas naturlig i ett samhälle som det kinesiska, där myndighetspersoner sitter på den (för tillfället) korrekta sanningen och portionerar ut den till underlydande, och där människor undanhållits information och någon som lyckats skaffa kunskap någonstansifrån i jämförelse har mycket att delgiva andra.

Därtill är personskildringarna i allmänhet grunda, då det viktiga i boken är pusselbitarna i mysteriet som skall avslöjas en i taget. Tyvärr tycker jag också att en hel del av hörnstenarna i berättelsen inte är trovärdigt grundade (se spoilers nedan). Det är bra att de underliga händelserna i bokens första halva får sin förklaring, men det sker genom en massiv infodump i ett kapitel mot slutet. Nåväl, jag accepterar detta och tänker läsa vidare i de två efterföljarna för att få veta vad som händer.

*** spoilers ***

Frågorna hopar sig:
Hur vet såväl jordbor som trisolaner redan från första, korta hej-kontakten att jorden är vacker och välkomnande för liv, respektive att trisolanernas civilisation är högtstående och värd att bjuda in till jorden?

Efter ytterligare kontakt och mer informatino, hur kan så många jordbor övertygas om detsamma? Trisolanerna framstår inte som så särskilt intressanta i Three-Body-spelet.

Och framför allt; om trisolanerna är så vetenskapligt avancerade att de kan bygga en elvadimensionell stordator och skjuta den mot jorden för att förstöra vår forskning, varför kan de inte bygga skydd mot sina brännande och försvinnande solar?

Fler böcker av Cixin Liu:
The Dark Forest
Death's End 

fredag 16 juni 2017

Bryan Ferry på Gröna Lund

Det är både Roxy Music och Bryan Ferry som publiken älskar och vill höra, och det är vad den åldrade förste älskaren ger oss. På samma sätt varvas rockigare låtar med de stillsamma, romantiska. Efter The Main Thing som första låten följer Slave To Love, i ett aningen för aggressivt tempo. Instrumenten är någorlunda väl balanserade; de låter runt och mjukt, inte skramligt, men live och utomhus är det svårt att få till det där skira ljudet från 80-talslåtarna.


Bryan Ferrys röst är inte lika stark som förr, men den håller. Tillsammans med bakgrundssångerskan hade han gärna fått höras mer över bandet; han spelar munspel och synth och är säker och driven på scenen. Publikkontakten inskränker sig till att presentera bandet och nämna att han varit i Sverige förut, men spelglädjen är äkta. Hit efter hit glider förbi, och det börjar faktiskt låta litet grötigt. Men så höjs energinivån med Stronger Through the Years och Like a Hurricane, mitt i setet, och efter det låter sista halvan av setet mycket bättre. More Than This och Avalon efter varandra lyckas inte riktigt låta så magiskt som man skulle önska, men det är nära.

De sista numren, rocklåtarna med en elegant finish, ger det långsamma men perfekta klimax konserten och publiken förtjänar: Love Is the Drug, Virginia Plain, Let's Stick Together, Do the Strand och Jealous Guy. Bryan Ferry är fortfarande den stiligaste förmedlaren av kärleken som något krävande, ofta svårt men nödvändigt.

onsdag 14 juni 2017

Vad döljer du för mig?

Det är nästan orättvist enkelt att göra en italiensk film med den här startpunkten: några barndomsvänner, nu i medelåldern, samlas med sina respektive fruar för middag och pratar om livet - småprat blandat med större hemligheter som viskas fram i förtroende. Nej, helt enkelt är det inte att skapa en dialog som flyter lätt och ledigt, så manusförfattarna har varit skickliga. Paren är sinsemellan olika: en plastikkirurg och en psykolog; en veterinär och en entreprenör/fixartyp/taxichaufför som just sålt sin taxi. I biomörkret sitter man lätt och längtar efter att få vara med, smaka på zucchiniblommorna och gnocchin och skämta och prata.


Men nuförtiden finns det andra aktörer i ens liv än de som för tillfället sitter bredvid. Tack vare mobiltelefonen kan man när som helst ordna med saker utanför vänkretsen, eller bli kontaktad för något viktigt som inte kan vänta. Låt oss göra ett experiment! Vi tar alla mobilsamtal och SMS öppet, inför vännerna, och låter dem se vad som pågår! Några runt bordet knorrar, men till sist är alla med på spelet.


Hur många hemligheter kan spillas under en enda kväll? Ganska många, visar det sig, fler än man kanske tänkte sig. Det som först låter som ett oskyldigt samtal om tidsbokning på en klinik leder till många frågor och ifrågasättanden: Skall du förstora brösten? Varför det? Varför går du till en annan plastikkirurg än Rocco, som sitter här bredvid dig?


Försöken att smussla undan komprometterande omständigheter eller avleda misstankarna till andra leder bara till större komplikationer. Man kan som åskådare kort fråga sig hur middagsgästerna vågade gå med på leken till att börja med, och om de alla har hur många lik som helst i garderoben. Men de växande intrigerna och tilltagande äktenskapskriserna är skamlöst fascinerande! Även om en del vänskaper tycks ta en tragisk vändning, är det bara att låta sig dras med i känslostormarna och vara tacksam för att man själv har ett ganska stillsamt liv. Filmens lätta anslag gör att man inte behöver känna sig bedrövad för de ituslitna förhållandena. Humorn och listen gör att Vad döljer du för mig? blir en väldigt underhållande film.



tisdag 13 juni 2017

The Gift av Vladimir Nabokov

Den sista bok Vladimir Nabokov skrev på ryska var The Gift, vilken publicerades 1938, strax efter att författaren flyttat till USA från det Berlin där handlingen utspelar sig. Huvudpersonen Fyodor Konstantinovitch Cherdyntsev är en ung aspirerande poet, och trots att han bor mitt i Berlin umgås han nästan uteslutande med andra medlemmar ur den ryska diasporan i världsstaden. De litterära ambitionerna hos Fyodor letar sig in i bokens prosa och gör den därigenom litet mer tungrodd än andra av Nabokovs böcker, såväl tidigare verk (Skratt i mörkret) som senare (Lolita, Pale Fire). De fem kapitlen à c:a sjuttio sidor var är alla av olika karaktär, vilket gör boken till ett mycket intressant experiment fastän resultatet inte är helt lyckat.

I det första kapitlet tryfferas historien av poetiska iakttagelser, ibland litet för konstruerade, som hämtade direkt ur Fyodors tankevärld trots att de många dikter som dyker upp på sidorna behåller större klarhet i språket. Men Fyodor Konstantinovitch recenserar kontinuerligt sina dikter i tankarna, som vore han en hypotetisk och välvillig tidningskritiker, och recenserar dessutom sina tankar och ifrågasätter dem:

In a whole set of poems, disarming by their sincerity... no, that's nonsense - Why must one "disarm" their reader? Is he dangerous? In a whole set of excellent... or, to put it even more strongly, remarkable poems the author sings not only of these frightening shadows, but of brighter moments as well. Nonsense, I say!

Det är intressant att författaren smyger in recensioner och diskussioner som vi först efter flera sidor får veta är dagdrömmar, då de bara är aningen mer glorifierande än de verkliga samtal Fyodor Konstantinovitch håller med sina vänner. Genomgående i boken byter också berättarrösten då och då utgångspunkt; utan att annonsera det glider författaren över från att beskriva den unge mannen och hans bekanta i tredje person till att tala i första person.

Det andra kapitlet avhandlar Fyodor Konstantinovitchs fjärilssamlande far, ryktbar inom sitt område och lämnande en skugga över familjen med sin hängivenhet. I tredje kapitlet förändras Fyodors liv då han byter inkvartering, och uppmuntrad av närstående börjar han samla sig till att skriva en biografi över Nikolaj Tjernysjevskij. Tjernysjevskij skrev 1863 den än idag mycket omtalade romanen Vad bör göras? vilken skapade stor social rörelse då den publicerades. Därför finns det redan många biografier över Tjernysjevskij, vilket inte hindrar Fyodor från att påbörja sin egen, och mycket personliga variant. Det är den vi får läsa i det fjärde kapitlet, och sannerligen är den originell, uppfinningsrik, pratig, från sanningen avvikande och faktiskt ganska irriterande då Fyodor Konstantinovitchs blommiga språk och kommentarer får en läsare att ifrågasätta sanningshalten i vad som skrivs.

Det sista kapitlet i boken är det roligaste, då det innehåller en del dräpande recensioner av nyss nämnda biografi, samt en del dråpliga missräkningar av Fyodor Konstantinovitch som komplicerar hans liv ypperligt. Med den underhållande avslutningen blir det lättare att minnas boken som ett litterärt experiment med vissa poänger, men jag föredrar ändå när Vladimir Nabokov låter sina berättelser rinna fram som vatten med mer skickligt konstruerad handling och sitt imponerande lättflytande språk.

Fler böcker av Vladimir Nabokov:
Pnin

söndag 11 juni 2017

The Horror i Konserthuset

Filmmusik kan vara värd att lyssna extra på. Ibland är den noggrant utvald av en regissör eller ljudläggare bland redan skrivna verk, ibland är den specialkomponerad för filmen. I skräckfilmer leks det med tittarens känslor; musiken kan hjälpa till att frammana den kusliga stämningen, men också måla upp den bild av harmoni som snart skall trasas sönder av en motorsåg eller en demon från helvetet.


I konserten med namnet The Horror låter Konserthuset än en gång den pålitlige filmkännaren Orvar Säfström sätta samman och presentera ett program med intressant musik ur filmhistorien, den här gången med temat skräck. Det börjar skrämmande vackert med Jerry Goldsmiths Ave Satani ur The Omen, där Katarinakörerna gör en viktig insats. Tubular Bells ur Exorcisten, Carrie's theme och Bucket of Blood av Pino Donaggio - så många plågade unga flickor! Tillbaka i Sverige får vi Eli's Theme av Johan Söderqvist ur Låt den rätte komma in. Kungliga Filharmonikerna spelar som vanligt skickligt, ledda av dirigenten Giedré Slekyté, och låter musiken komma till sin rätt. Ljussättningen är också snygg och kongenial med musiken.

Foto: Jan-Olav Wedin

Även för mig som inte är något större fan av skräckfilmer, och därför har sett mycket få av de refererade filmerna, är det en spännande upplevelse att höra musiken, speciellt med Orvar Säfströms kunniga och personliga introduktioner. För en skräckfilmsälskare måste det kännas ännu mer intensivt att höra kända musikstycken ur gamla favoritfilmer: The Evil Dead, Hellraiser, Poltergeist, Fredag den trettonde, Cannibal Holocaust. Flera av de framförda styckena har behövts arrangeras för orkestern, i flera fall av Andreas Hedlund, och hans arrangemang av John Carpenters suggestiva slinga ur Halloween driver långsamt mot ett fantastiskt klimax.

Till en av de mest centrala scenerna i The Shining valde Stanley Kubrick Krzysztof Pendereckis Polymorphia, ett egentligen litet svårlyssnat modernt verk som dock blir en perfekt illustration av Wendys insikt i Jacks tilltagande galenskap. David Julyans The Descent är mycket vacker men inte utan ett stråk av hotfullhet.

TV-serier är en rik källa till skräckupplevelser, och tre välvalda vinjetter hade broderats ut och satts samman till ett sugande medley: The Walking Dead, American Horror Story och Penny Dreadful. Så följde musik ur Rosemary's Baby av Krzystof Komeda, och sist i ordinarie programmet rikt spelande skräckstämningar ur The Beyond, komponerad av Fabio Frizzi som var närvarande i salen och fick entusiastiska applåder. Vilken suverän konsert! Men för att skicka ut oss i försommarkvällen med en glädjefull melodi (fast ändå skönt obehagliga minnen) avslutades det hela med Summer Is A-Cumen In, som sjungs så livligt i slutscenen av The Wicker Man. Efter science fiction och fantasy; tack för ännu en lyckad temakonsert! Jag ser fram emot vad Konserthuset kan hitta på härnäst i samma ådra.

lördag 10 juni 2017

Brooklyn Funk Essentials på Fasching

Brooklyn Funk Essentials har funnits sedan 1993 och spelat jazz/soul/latin/funk i olika konstellationer och med gästartister sedan dess. På Faschings scen står en av grundarna, basisten Lati Kronlund, med ett tight gäng av begåvade musiker. De första låtarna är bra, men inte så funkiga, även om de flyger högt på Anna Brooks säkra, snygga saxofonmelodier. När Iwan VanHetten efter ett par låtar plockar upp trumpeten och ansluter till henne, och kompet växlar upp till drivande trummor, ringande gitarr och smattrande basgångar ökar funk-känslan och energin till nivåer som inte sjunker på resten av kvällen.


Den karismatiska sångerskan Alison Limerick sjunger med kärlek - uppmaningarna Dance Or Die och Blow Your Brains Out låter inte så hemska med det drivande funkkompet! Jag beklagar att jag missade namnet på den unge gästsångaren som förgyller några nummer - son till en av musikerna, nästa generations funk! Anna Brooks levererar fler fantastiska saxsolon, Iwan VanHetten spelar trumpet och keyboard på samma gång, Desmond Fosters gitarrspel svänger ljuvligt, Hux Nettermalms trumspel är starkt på många sätt och Lati Kronlund dyker ned i ljuva, djupa basgångar. Första extranumret är fina Brooklyn Love, men det går inte att sluta så stillsamt, så allra sista låten blir ett klimax av energi, hetta, rytm och melodi.

torsdag 8 juni 2017

Wonder Woman

Det blå havet slår mot de branta klipporna och isolerar ön från resten av världen. Kvinnorna som lever där är lika mäktiga; amazoner, tränade i strid sedan barnsben. På övningsfältet slåss de med blanka vapen mot varandra med kraft och skönhet i de precisa rörelserna. Inte att undra på att lilla Diana vill strida som de! Det är underbart att se den rundkindade åttaåringen härma de vuxnas slag och hugg. Men det tillåter inte modern, drottning Hippolyta. Diana är det enda barn som fötts på flera århundraden, och Hippolyta vill skydda sitt älskade barn så länge som möjligt. Hennes syster Antiope är dock av annan åsikt, och snart tränar Diana tillsammans med de andra kvinnorna och får lära sig legenderna om hur Zeus gav dem uppdraget att skydda mänskligheten från krig.


Men kriget rasar ju utanför dimmorna som omvärver ön - det stora, grymma världskriget. Jagad av nazister kraschar Steve Trevor med sitt lilla flygplan och räddas till livet av Diana. Alldeles bakom honom kommer skeppen med fientliga tyskar, vilka landstiger och strider mot amazonerna, gevär mot pilbågar. Nu är det dags igen, tänker Diana, att kämpa mot stridsguden Ares för att rädda människorna! Utrustad med de mytologiska vapen som amazonerna bevarat sedan Zeus' tid lämnar Diana ön tillsammans med Steve Trevor, och med båt tar de sig till London.


Amazonernas stridsdräkt lämpar sig inte som klädsel om en dam vill tas på allvar. Den obligatoriska "hitta fin klänning åt huvudpersonen" blir en ögonöppnare för hur restriktiva dåtidens kvinnokläder var, för att inte tala om kvinnosynen - herrarna i parlamentet föredrar att vara ifred då de talar om krigsstrategier och vapenstillestånd. Kriget tycks kunna pågå i evighet, men om Diana hittar och förgör krigsguden Ares måste väl all stridslystnad stanna av? Det låter för bra för att vara sant, och Steve Trevor har sett hur komplicerat kriget är, men vill ändå stötta den starka kvinnan med sin idé om fred.


Väl framme vid fronten framgår krigets fruktansvärda verklighet. I leriga skyttegravar och en sönderskjuten belgisk stad får vi se ovanligt mycket av den plågade civilbefolkningen. Det skakar Diana och väcker hennes medlidande. Kan hon vika från uppdraget att leta sig mot ondskans centrum för att hjälpa människor i periferin? I en smärtsam men mäktig stridssekvens visar filmen att det viktiga inte bara händer där de största stöter samman, utan på många håll runt epicentrum, och att medkänsla är en stark drivkraft.


Men det finns en stark drivande kraft bakom det eviga kriget, och Diana och hennes följeslagare måste ta sig dit innan det är för sent. Och det är där som den stora slutstriden står. Dianas överjordiska kraft sätts på större prov än någonsin, men minst lika viktig är de svagare människornas vilja att kämpa och ställa till rätta. Ingenting är enkelt, och kriget kan inte stoppas med ett slag, men med Diana på människornas sida behöver vi inte förlora hoppet.


tisdag 6 juni 2017

Fun Home på Stadsteatern

Det var Fun Home som övertygade mig om att vilken historia som helst kan fungera som musikal. Höjdpunkterna, den stora sorgen och hemligheten som ledde dit, och spännande händelser i barndomen; Alison i tre olika åldrar; allt har vävts samman och getts fantastiska melodier och skapat historien om Alison Bechdel och hennes familj.


När man är barn försöker man hitta det roliga i allt; fadern driver en begravningsbyrå i hemmet (funeral home) och de tre syskonen sätter ihop en medryckande reklamsång om sitt Fun Home. Det är också ett hem där allt skall vara perfekt; inredning och städning måste fixas till på ögonblicket när pappa begär det. När det blir fest måste Alison kränga på sig en illasittande klänning fastän hon helst vill klä sig i jeans och tröja.

Tre olika flickor/kvinnor spelar Alison i olika åldrar. Förutom barndomsscenerna visas viktiga ögonblick ur det nya livet på college, och en vuxen Alison betraktar allt och funderar över det. Väl installerad på college, bland en massa unga människor som formar sina identiterar, upptäcker Alison att hon är homosexuell. Fast hon är asexuell, berättar hon för väninnan Joan - som med en intensiv kyss bevisar motsatsen. Det mynnar ut i en av föreställningens underbara melodier, där Alison med humor och kärlek och fullständigt häpen förklarar att från och med nu är det Joan hon skall studera, Joan och alla delar av hennes kropp!


Den andra av mina favoritsånger springer också ur ett ögonblick av överraskning, och fyller en känslig lyssnare med så stark glädje över vad den lilla Alison upptäcker: en kvinna som har grova arbetskläder, en stor ring med nycklar och en helt annan attityd än den prydlighet som Alison tvingats in i. Ett helt annat sätt att vara!


Samtidigt som Alison upptäcker sin egen identitet har hennes far smusslat med sin. Den stora sorgen i föräldrarnas liv är alla unga män han umgås med, alldeles för unga, alldeles för undansmusslat i en förljugenhet som inte går att peta hål på. Den stora tragedin är att pappan tog sitt liv bara några månader efter att Alison kom ut som lesbisk, något som han försökte vifta bort. Hur mycket lögner och självhat måste han inte ha levt med? Föreställningen närmar sig smärtpunkten - den går inte att undvika men inte heller att förklara. Om Bruce Bechdel vågat vara ärlig om sin homosexualitet, och inte värderat den polerade ytan, hade han sparat så mycket sorg för sin familj och sig själv. Förhoppningen är förstås att Fun Home och annan "gaypropaganda" kan stärka homosexuella till att orka välja sin väg i livet, och att varken fördomar eller förljugenhet skall fortsätta skapa tragedier på grund av någons sexualitet.


Det som överväger är ändå glädjen i föreställningen, av musiken, musikerna på scenen och de musikaliska skådespelarna. Alla röster är starka och inlevelsefulla, och det är bara rättvist att den vuxna Alison, spelad av Frida Modén Treichl, sjunger allra bäst. Fun Home är ett lyckopiller i skimrande färger, och det är fantastiskt att Kulturhuset Stadsteatern satt upp den. Alla måste titta!


Länk till Stadsteaterns sida om Fun Home


Foto: Sören Vilks

söndag 4 juni 2017

The Fifth Season av N. K. Jemisin

Vinter, vår, sommar, höst - den femte årstiden är Död. Den kommer lyckligtvis inte så ofta, ofta dröjer det hundratals år, men när den gör det betyder det världens undergång. Muntlig tradition och stonelore har bevarat så mycket kunskap som möjligt genom alla civilisationens sammanbrott, och människor har en ständigt packad ryggsäck, beredda på att lämna sina hem och söka skydd när jorden börjar röra sig.

The Stillness är det ironiska namnet på landmassan, som regelbundet skakas av jordbävningar och vulkanutbrott även emellan Dödens årstider. Nära ekvatorn är marken som mest stabil, och där finns också den största staden, Yumenes, och Fulcrum, den institution där orogenes tränas i att manipulera marken och störningarna i den. Jo, det finns de med förmåga att känna av och förflytta materia och energi, och de arbetar kontinuerligt med att att rädda människoliv genom att dämpa störningar - men är också allmänt fruktade och föraktade för att de kan skapa utbrott och död när de inte kan kontrollera sina krafter. Därav det nedsättande epitetet rogga, som orogenes kan få slängt i ansiktet.

Den oroliga världen beskrivs genom olika förlopp som varvas i boken men egentligen är hämtade från olika tidpunkter i den senaste, sista åldern. Redan i första kapitlet triggas världens undergång, och oron i den långsamt sönderfallande världen är påtaglig i en av de parallella berättelse. En annan viktig historia är den om Syenite, en orogene under utbildning som skickas på uppdrag, inklusive påbjuden barnalstring, med tioringaren Alabaster. Antalet ringar markerar en orogenes färdighetsnivå, och högre än tio går det inte att komma.

Samhällsutvecklingen ligger på en nivå som är i det närmaste medeltida, utan radioteknik eller snabbare fortskaffningsmedel än hästar. Det finns dock artefakter kvar av tidigare civilisationer som möjligen varit högre stående, och de mest fascinerande av dem är de olikfärgade obelisker som svävar i atmosfären. Med nästan alla sinnen riktade nedåt för att förutse jordskalv är det dock ingen som försöker tyda eller forska i hur obeliskerna använts av tidigare civilisationer.

N. K. Jemisin visar stor skicklighet i att måla upp en mycket annorlunda värld medan hon för handlingen framåt och håller spänningen uppe. Trots att livet i the Stillness är osäkert och orättvist var mitt sug efter att återvända till världen och läsa vidare mycket stort. Att The Fifth Season är första boken i en trilogi ger hopp om att världens undergång inte är slutet för alla. Den andra bokens titel, The Obelisk Gate, ger en aning om vad som kan komma härnäst, men jag är säker på att N. K. Jemisin kommer att spänna upp handlingen lika säkert men fullt av överraskningar som i The Fifth Season.

Fler böcker av N. K. Jemisin:
The Obelisk Gate

fredag 2 juni 2017

Joan Mirò på Waldemarsudde

Utställningen på Waldemarsudde, med undertiteln Vardagslivets poesi, visar flera sidor av Miròs konst, en konst som är både lätt att älska och (tydligen) att bli irriterad över. De svårtydbara tavelmotiven parat med de tydliga titlarna är provocerande för en del annars sansade konstälskare, medan många andra instinktivt gillar de starka färgerna och lekfulla mönstren.


Dualiteten återfinns även i verken själva. En del verkar visa samma sak ur flera vinklar eller vid flera tidpunkter samtidigt; rörelse och känsla fångad i en skulptur eller tavla, som till exempel skulpturerna av kvinnor, som tycks ge modellen fler egenskaper än bara utseendet. Andra gånger är det som att ett verk kan läsas på flera plan, då det fortfarande är tydligt vilka (vardags)föremålen är som satts ihop för att bilda något nytt (Woman, ovan). Girl Escaping (nedan) från 1967 visar en säkert snygg tjej där mittenledet kan vara en torso med små runda bröst men lika gärna ytterligare ett av Miròs typiska stiliserade ansikten.


Man kan förlora sig länge i tydandet av krumelurerna på tavlorna med namn som First spark of the day och Figures, birds. Vilka är fåglarna och vilka är figurerna? Jag är förtjust i att hitta tolkningar av konst men lyckas aldrig komma fram till något definitivt svar. Det står ändå klart att Mirò själv vet vad han menar och målar så som han ser och känner.


Det mest engagerande i utställningen är alla grafiska blad som samlats i ett rum tillsammans med en intressant film om Nils Tryding, en man som fattade tycke för Miròs affischkonst, började samla och blev vän med Joan Mirò. Tryding har donerat sin samling till Kristianstads konsthall, varifrån bladen lånats ut. Vilken kulturgärning av Nils Tryding! I filmen berättar han entusiastiskt om sitt intresse, bland annat för skolbarn på besök på Kristianstads konsthall. Just som jag går runt och reflekterar över de många ögon som tittar ut från planscherna, hörs Nils Tryding berätta att de sitter där för att se tillbaka på betraktaren, och för att öppna en dialog. Utställningen på Waldemarsudde är ett ypperligt tillfälle att se mer av en konstnär som tagit plats i vårt kollektiva medvetande med sitt distinkta bildspråk.

Länk till Waldemarsuddes sida om Mirò-utställningen