tisdag 12 december 2017

Någon kommer att komma på Teater Giljotin

De två människornas särdrag och vrids till max, och relationen reduceras till ett ständigt stötande mot varandra, när paret kommer ut till det hus de har köpt långt från alla andra. Pjäsen Någon kommer att komma liknar på så sätt en annan av Jon Fosses pjäser, En sommardag; även där har ett par flyttat till ett hus vid havet långt från alla andra, och fokus sätts på en aspekt av dem vardera och vad det gör med deras förhållande. Det är en bra utgångspunkt att ha för Teater Giljotins uppsättning av Någon kommer att komma: inte realism, utan en skarp belysning på något speciellt.


Mannen är nöjd och lugn. De kommer att vara ensamma, och bara ha varandra. Men kvinnan är orolig: någon kommer att komma! De bådas meningar bollas mellan dem med bara små variationer; mannens lugn är orubbligt, kvinnans oro likaså. Det blir som ett spel mellan dem, som de kanske har spelat länge och är vana vid.



Men någon kommer verkligen, och allt förändras. Det är mannen vars hus de köpt, som är deras närmaste granne. Tänk att ha lämnat allt för att vara ensamma, och så ogillar man den enda människan i närheten! Nu är rollerna växlade. Mannen är förkrossad över den påträngande grannen, men det kvinnan fruktade har skett, så nu kan hon slappna av. Dialogen mellan dem fortsätter med ombytta förtecken.


Det är dock inte så svartvitt. Tvivlen smyger sig in, och när de båda börjar dela samma tankar växer risken för en malström av oro som kan dränka dem båda två. Är de fast i huset, är livet de hade hoppats på ett fängelse?

Skådespelarna på scenen är mycket bra, men allra bäst är Angela Kovács. Hennes desperation är påtaglig, men slår aldrig över i något okontrollerat, utan håller publiken i ett järngrepp. Teater Giljotins uppsättning av Någon kommer att komma är mycket sevärd.

Länk till Teater Giljotins sida om Någon kommer att komma


måndag 11 december 2017

Fellside av M.R. Carey

När Jess vaknar till liv har hon ont, utanpå och inuti sig. Hon är på sjukhus och så väl omhändertagen som möjligt, men smärtorna finns där ändå. Hon håller på och återhämtar sig från en katastrof, och hon är inte oskyldig till det hemska som har hänt.

Efter att ha läkt någorlunda flyttas Jess till Fellside, ett högsäkerhetsfängelse för kvinnor. Inpyrt i väggarna där finns mycket illvilja och tynande minnen av mord. I ensamheten på vårdavdelningen börjar Jess höra saker hon inte borde höra, något hon vagt känner igen från sin barndom, då hon besökte the Other Place i sina drömmar. Det hon hör kan bli chansen till räddning, inte främst för henne själv utan för en orättvist mördad människa som inte vill försvinna oihågkommen. Men det är inte riskfritt att röra sig i skuggvärlden.

Än mer farligare är den fysiska världen på Fellside. Det pågår förstås droghandel, utpressning och våldsammma hämndaktioner mellan de kvinnliga fångarna, och Jess kan inte hålla sig utanför intrigerna fastän hon försöker. Jag måste erkänna att jag skumläste alla partier som beskrev planerandet och smugglandet av droger, och det förlorade inte boken på och jag tappade inte heller några viktigare delar i handlingen när jag fokuserade på kapitlen med och om Jess.

Fellside är en berättelse främst om det övernaturliga, med flera ganska råa partier och inslag skräck, dock inte överdrivet skrämmande. Det är inte någon genre jag brukar läsa, och jag upplever att det är därför som jag tyckte att thrillertemat och de övernaturliga händelserna var spännande. Boken var passabelt skriven med ganska trovärdiga personbeskrivningar, men tippade över litet för mycket åt det osannolika mot slutet, vilket dock inte förtar helhetsintrycket.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Girl With All The Gifts

lördag 9 december 2017

Lee Miller - Krig och mode på Kulturhuset

I Kulturhuset visas en utställning om Lee Millers liv och verk som fotograf med så skilda intressen som mode, krig och konst. Född i USA 1907 blev hon som nittonåring eftersökt fotomodell, men sökte sig snart vidare till Europa, till en plats bakom kameran och nya sätt att uttrycka sig tillsammans med surrealisterna och då främst Man Ray.


När andra världskriget bröt ut fick Lee Miller tillfällen att fotografera livet under pågående krig från sin egna synvinkel. Även modefotograferandet fortsatte, nu under nya förhållanden då eleganta fotostudierna bombats och bristen på tyg inskränkte modets möjligheter. Men att klä sig väl även under knappa förhållanden var inte bara en motståndshandling utan en nödvändighet; livet pågår ännu med vardagssysslorna, i gatumiljöer, och ibland lyckligtvis i en ny, snygg kappa.


Utställningen innehåller några fina tittskåp där man rekonstruerat en representativ garderob och köket på herrgården där Lee Miller fortsatte sitt liv och modefotografi efter kriget, och där finns flera av hennes fotografier från tiderna som beskrivs. Ändå känns utställningen litet tunn, och kronologin inte helt tydlig. När man ändå gör en utställning om och med Lee Miller hade jag önskat att den varit fylligare både i text och bild. Utan att förminska Lee Millers gärning vill jag också påpeka att det vid den aktuella tiden fanns flera andra anlitade kvinnliga fotografer, vilka förtjänstfullt presenteras i novembernumret av Harper's Bazaar UK, till exempel Lillian Bassman, Toni Frissell, Genevieve Naylor och inte minst Louise Dahl-Wolfe. Jämfört med dagens modebilder av håglöst blickande flickor i ironiskt tillkrånglade poser lyser modellerna från 1940- och 50-talet av humor, kraft och självständighet. Det är uppmuntrande att se! Jag hoppas att återupptäckterna av Lee Millers och andras bildsamlingar kan inspirera till ett mer positivt modefotografi.

Länk till Kulturhusets sida om Lee Miller - krig och mode


torsdag 7 december 2017

Dracula på Operan

Att låta historien om Dracula ta plats på Kungliga Operans stora scen är helt rätt. I djupaste Transsylvanien, i ett gammalt slott, hjälper den unge advokaten Jonathan sin klient att hitta en bostad i London, dit greven har tänkt att flytta. Inför natten varnas gästen för att saker kan hända, och det gör det verkligen - vålnader kryper fram ur hans säng och sjunger "Han är vår! Han är vår!" - en hallucinatorisk mardröm som är perfekt att iscensätta på operascen. De skickliga dansarna och kören som myllrar kring Jonathan är klädda i mjuka, grå, trasiga dräkter som liknar riktigt gammal aska och skrämmer och lockar på samma gång.


Den mystiske grevens bohag anländer till London, inklusive en ovanligt stor och förseglad låda. Ur den tar sig ett rovdjur i halvmänsklig form som överfaller advokaten Renfield, som råkar vara i närheten. Renfield dör inte men blir galen, och stryker omkring på Londons gator mumlande om en Mästare som är nära.


I societeten dyker det upp en ny spännande adelsman: greve Dracula, litet mystisk och intressant för såväl män som kvinnor. Greven själv upplever det otroliga att möta en kvinna som helt liknar Elisabetha, hans älskade som dog för fyrahundra år sedan. Kärleken lockar honom åter igen! Men kvinnan han dras till är ingen annan än Mina, fästmö till Jonathan som nu ligger svårt sjuk efter tiden i Transsylvanien. Skall hon upptäcka sanningen om greven eller ge sig hän åt hans kärlekstörst?


Kungliga Operans uppsättning av Dracula har inte sparat på effekter, och det fulländar föreställningen: scener med otäcka varelser i halvdunklet, döda som reser sig ur sina kistor och en alltigenom stilig scenografi. Musiken är stämningsdrivande, och de allra vackraste sångerna har faktiskt Jonathan, som är mitt i allt utan att kunna påverka något. Joel Annmos fina stämma får ofta klinga utan orkestern, och även kärleksduetten med Mina (Elisabeth Meyer) är minnesvärd. Det är underbart att få se Kungliga Operan göra en sådan här fullträff.

Länk till Operans sida om Dracula

Foto: Carl Thorborg

tisdag 5 december 2017

Elmet av Fiona Mozley

Pappa bygger ett hus åt sina barn i skogen. Han är väldigt stor, stark, händig och kunnig om skogen de lever intill. Syskonen Cathy och Daniel är sexton och fjorton när de flyttar ut med Pappa, och de lever på vad de själva och Pappa kan jaga eller byta till sig av grannarna i staden. Det är ett gammaldags liv, men de lever i nutid och verkligheterna skaver mot varandra.

Cathy är lik Pappa, storvuxen och stark och med en dragning till naturen. Utan att säga det rent ut, är Daniel annorlunda än de andra i familjen. Men han hör till, och han finner lugnare och minst lika viktiga sysslor för sig själv i hushållet.

Pappa får också en hel del pengar från boxningsmatcher han ställer upp i. Hans styrka och storlek kommer till pass där, men det är också så att uppgörelsen man mot man ligger i hans kynne. Motstånd bemöts fysiskt, en person mot en annan, i ringen och i livet. Men det finns motståndare som kommer från flera håll samtidigt och använder sig av ord istället för knytnävarna, och mot dem räcker det inte med råstyrka. Människorna med onda avsikter och makt som söker mer makt drar sig närmare familjen. De kan kanske inte fortsätta att leva enskilt och fritt.

I Fiona Mozleys bok är landskapet kargt, landskapet som ändå är både hem och skafferi. Även språket är kargt; ofta släpper man det definierade "the" i talspråket. Daniels språk, berättarens, är däremot flödande och ordrikt. Det är svårt att tänka sig att en tonårspojke som hoppat av skolan i förtid skulle uttrycka sig som Daniel i boken, men jag har i princip inget emot att berättarrösten är mer vältalig än den den tillhör. Däremot är språket ändå blomstrande i överkant i en del partier, och det är onödigt.

Sammantaget är Elmet ändå en stark debut och mycket läsvärd, och jag ser fram emot att läsa mer av Fiona Mozley.

måndag 4 december 2017

Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst av C F Hill

Snön kom häromveckan och försvann efter någon dag. Den kommer säkert igen i vinter, och några klara vinternätter kommer den att ligga orörd och gnistrande över stora ytor och rama in mörka trädgrenar vackert. Men den kommer också att trampas till slask där människor går, och göra det svårt och otrevligt att ta sig fram.


Carl Fredrik Hills tavla Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst visar den dubbelheten och flera andra dubbelheter. På fälten ligger snön mjuk och inbjudande, men på vägen har den trampats ned i jorden och bildat en sörja. På samma sättt står kraften och rörelsen hos den stegrande hästen i motsats till den stillsamma solnedgången, och vägen som går in i tavlans mitt står mot trädens upprätta resning. Och hela tavlan bär så på sina egna motsättningar: Harmoni och paradox. Lugnande och oroande på samma gång.

söndag 3 december 2017

Stenhammar Quartet i Grünewaldsalen

De sympatiska herrarna i Stenhammar Quartet är återkommande gäster i Konserthusets stråkkvartettsserie. Den här gången uppträdde de utan några verk av svenska kompositörer, men med nog så intressant program ändå.  Olga Neuwirths korta, intensiva settori, stråkkvartett nr 2 (1999) inledde, och lät i sina expressiva fraser som kallt, blåsigt vinterväder men på ett positivt sätt.

Claude Debussys Stråkkvartett g-moll (1893) lät inte så skir som Debussys musik kan göra, utan gavs en robust och litet träig klang av Stenhammarkvartetten. Den melodiska kvartetten var en lisa för själen att få höra.

Efter paus kom Stråkkvartett nr 2 (1945) av Dmitrij Kabalevskij, musik som är så uttrycksfull så att den låter som filmmusik utan att behöva bilder. Dramatiken ökade när en sträng på Mats Olofssons cello brast, och musiken fick avbrytas i letande efter en ny. När problemet åtgärdats, fick vi höra verket från början igen, vilket var välkommet eftersom inledningen är ovanligt stark och lockande. Men det är även den avslutande satsen, och däremellan är musiken mycket varierad och intressant. Sammantaget var det en riktigt bra konsert.


lördag 2 december 2017

Birdbox av Josh Malerman

Det har dykt upp något otäckt i världen, något som gör en galen när man ser det. Först attackerar man de närmsta människorna, sedan tar man sitt eget liv på något grymt sätt. De första gångerna hände det långt bort, i Murmansk och ännu längre bort, men efter hand började samma saker hända i Alaska och sedan komma ännu närmare staden där Malorie bodde.

Det obegripliga och livsfarliga som kan dyka upp när som helst har fått människor att låsa in sig i sina hus med övertäcka fönster, och bara ge sig ut korta sträckor med ögonbindel. Några har slutit sig samman i större hus i grupper som samarbetar om att samla mat och hämta vatten till varandra. Malorie lyckades ta sig till ett sådant hus där några försigkomna redan hade börjat samla konservburkar med mat, och där en brunn med färskvatten finns inom gångavstånd. Men hon liksom de flesta andra har förlorat sina närstående, eller vet inte om de ännu lever, och för varje dag och varje tur utanför huset känns hotet från det de inte kan se mer påtagligt.

Det som skulle kunnat vara en riktigt spännande historia tappas tyvärr bort av, enligt mig, slarv i berättandet. Steget från konstiga anekdoter till mass-skräck går för snabbt, och hur vet man så snabbt att människor blir galna av något de ser? Jag hade velat ha grund för det påståendet tidigare i boken. Och hur är det med djur, blir de också galna? Det är svårt att förstå att de försiktiga människorna går utomhus med seende hundar utan att oroa sig för att de skall bli galna och attackera dem.

Ett annat slarv är i personskildringarna; de olika människorna i stugan blir pappdockor som flyter samamn i läsningen. Alltför mycket berättas genom att Malorie tänker det, utan att det har visats i handlingen. När hon mot slutet av boken tänker att allt hon gjort har varit färgat av tanken på barnet hon bär, är det inte något som framgått på de tvåhundra sidorna innan.

Det här och ännu fler gapande luckor i logiken gjorde att jag inte kunde uppskatta texten ens när författaren skrev scener som var tänkta att vara extra spännande. Det var tur att boken var så lättläst att den inte tog för mycket av min tid.

torsdag 30 november 2017

Uppenbarelsen på Dramaten

Det finns berättelser i Bibeln som är välkända, och andra som är mindre kända. Gud befallde profeten Hosea att gifta sig med en prostituerad, en handling som skulle symbolisera hur Gud är trogen sitt folk trots att folket ständigt syndar och vänder sig till andra gudar. Hur skulle det se ut om Gud befallde något sådant idag? Världen är avsekulariserad, och symbolhandlingar väcker inte lika stor uppmärksamhet i informationsflödet. Mattias Anderssons pjäs Uppenbarelsen placerar med stor fingertoppskänsla några händelser ur Bibeln i vår samtid, och låter dem stötas mot vår nya värld och oförstående medmänniskor.


Uppenbarelsen som mannen fick, hemma i sin soffa, utan att ha levat ett kristligt liv, var så stark och övertygande att det inte var någon tvekan om att följa den. Shanti Roney berättar med stillsamt uttryck men ytterst övertygande om hur det kändes, och hur Guds röst sade till honom att söka upp samhällets mest bespottade och utföra en akt av kärlek. Och ändå blev resultatet så smutsigt och fel, och skammen faller på honom själv, så som rösten faktiskt förutsåg. Redan när han försöker förklara det med egna ord hackar hans upprörda fru sönder hans eufemismer - fullständigt förståeligt, för hur klichéartat är det inte med en blekfet medelålders man som försöker frälsa en kvinna med sin ständigt uppdykande penis? Ändå är det viktigt att höra och tänka sig in i hans förklaringar om hur uppenbarelsen övertygade honom att utföra detta offer.


 Två bröder på scenen påminner om Kain och Abel - den enes agg växer ständigt och okontrollerat mot brodern som tycks alltid vara den som lyckan ler mot. De är ju båda på samhällets botten, pårökta och utan framtidshopp, så varför leta efter anledningar att slåss med sin närmaste, sin bror? Men när avundsjukan har slagit rot sticker den upp så ofta den kan, i allt våldsammare yttringar.


En ung flicka har begått något outtalat hemskt, och en psykolog försöker prata sig fram till en konsensus om hur de skall bemöta varandra och gå vidare. Sådana futtiga, intetsägande ord! De förmår inget mot hennes stickande motargument och intensiva övertygelse. Hennes starka övertygelse går dock inte tillräckligt tydligt fram, då man ofta fnissar åt det trippande psykologsnacket och flickans krokben, men skulle egentligen kunna jämföras med mannens uppenbarelse från Gud i inledningsscenen.


Historierna berättas etappvis, varvade med varandra. Mest gripande av alla på scenen är kvinnan som Nadia Weiss spelar, hon som förlorat allt och talar med Gud om hur hon hållit fast vid sin tro genom alla prövningar. Men nu, när hennes styrka verkar vara på upphällningen, gör hennes tvekan ont för alla som förstår vad hon talar om.

Foto: Sören Vilks
Citat ur Bibeln vävs helt naturligt in som repliker i pjäsen, och människorna på scenen är på samma gång fullständigt samtida och ekon av händelser som återkommer gång på gång under seklerna vi funnits på jorden. Scenografin, ett hav av tomflaskor, fungerar bra som inramning till alla de olika scenerna, och har dessutom en underbar klang när de faller ned i stora sjok. Jag är inte nöjd med pjäsens slut, men föredrar det framför något övertydligt, och är framför allt så berörd av allt som hänt innan att Uppenbarelsen blir en stor upplevelse.

Länk till Dramatens sida om Uppenbarelsen

tisdag 28 november 2017

The Expanse

Till sist tog sig mänskligheten ut i solsystemet, inte på korta besök för att placera ut flaggor - jo, förresten, precis för att placera ut flaggor och hävda sin rätt till marken. Mellan jorden och månen finns det täta band, men de stolta bosättarna på Mars har en egen regering och egna ambitioner för sin planet. Kolonisatörerna på månarna kring de yttre planeterna har nästan förvandlats till ett eget folkslag i den låga gravitationen, med långa smala kroppar och inte tillräckligt med muskelstyrka för att klara sig någon längre tid i jordgravitation.


TV-serien The Expanse bygger på böckerna skrivna av författarduon James S.A. Corey, och är lika spännande vare sig man har läst böckerna eller ej. Den första säsongen följer handlingen i första boken, Leviathan Wakes, men slutar tidigare, mitt i ett dramatiskt skede. Andra säsongen plockar upp och avslutar första boken, fortsätter med handlingen från andra boken, Caliban's War, men slutar även den innan boken gör det. Dock har vi en tredje säsong att se fram emot år 2018.


Serien följer i stort sett böckerna, men breddar redan från början perspektivet med att presentera United Nations (jorden), och det politiska spelet mellan de olika grupperingarna. Konflikter mellan huvudpersoner trissas upp, säkert för att skapa omväxling i de resor mellan rymdstationer som egentligen är spännande nog ur en teknisk synvinkel. Andra karaktäriserande detaljer i miljöer och personers bakgrund som vävs in är tacknämligt plockade från senare böcker i serien, och det är gott att se att manusförfattarna har det intresset för ursprungsberättelsen.


Interiörerna är snygga och trovärdiga - skepp och kolonier som ser funktionella ut, kanske litet väl polerade när de borde ha använts och slitits ett tag, men visst är det viktigt att hålla saker rena och funktionsdugliga i en sluten biosfär. Serien lyckas förmedla samma viktiga och dubbla känsla som böckerna, att resor i rymder och kolonier på andra planeter och månar såväl är vardag och rutin, som svårt och otroligt spännande. Rollbesättingen är bra, och jag har inget emot att se skådespelarna framför mig när jag läser vidare i böckerna.



En bra historia blir inte alltid en bra filmatisering, och därför kan vi vara extra tacksamma för att Syfy lade ned sådan omsorg på att låta The Expanse bli en riktigt bra serie. Expansionen ut i solsystemet och ännu längre är både lockande och hotfull, och kan gärna få pågå i flera år till.

Dock är jag litet besviken över att min favorit, Bobbie Draper, inte är lika kylig och tuff som i böckerna.

söndag 26 november 2017

Cibola Burn av James S.A. Corey

För varje bok i James S.A. Coreys serie ökar skalorna för handlingen logaritmiskt. Det skulle de ju inte ens behöva! Det var tillräckligt spännande bara att läsa om livet i asteroidbältet kontrat mot arbetet på rymdskepp och de begynnande slitningarna mellan jorden och de nya kolonierna, så som första boken, Leviathan Wakes, började. Men en utomjordisk protomolekyl, sänd mot jorden för miljontals år sedan, höjde insatserna.

I denna den fjärde boken i serien om The Expanse sätter mänskligheten kurs mot de nya världar, människovänliga planeter, som blivit tillgängliga, och konflikterna låter inte vänta på sig. En grupp med nybyggare har slagit sig ned på en planet de kallar för Ilus, och räknar med att förbättra sina dittills magra liv med inkomster från brytning av litium, som finns i stor mängd på planeten.

Men de nyupptäckta planeterna och kolonisationen av dem har börjat regleras av en Jorden-baserad myndighet, RCA, som sänder en ett undersökningsskepp till Ilus, som de kallar New Terra. De många vetenskapsmännen i besättningen skall kartlägga planeten och dess flora och fauna, och förstås hävda RCA:s rättigheter till den. Det är lätt att sympatisera med forskarna, som är ivriga att undersöka växter och djur och är oroliga och besvikna över att människor redan kontaminerat naturen med sin bakterieflora. Men det är också lätt att sympatisera med nybyggarna, vilka flydde från katastrofen på Ganymedes och flackade runt oönskade från station till station tills de chansade på att bosätta sig på en ny, tom (?) planet.

Det vill säga, det finns enskilda personer i varje gruppering man sympatiserar mindre med. En del nybyggare väljer alltmer blodiga metoder för att skrämma bort RCA, och möts av eskalerat våld då RCA vill kuva dem och skaffa auktoritet på marken. Vilka finns i närheten, och får i uppdrag att resa dit som medlare, om inte kapten James Holden och den tighta besättingen på rymdskeppet Rocinante!

Precis som en av huvudpersonerna i boken, biologen Dr. Elvi Okoye, skulle jag bli oerhört nöjd om bara striderna kunde biläggas och forskningen på planetens inhemska växt- och djurliv intensifieras. Men nu kickar berättelsen, och hela planeten, upp i ett högre varvtal. Den mäktiga civilisation som för miljoner år sedan byggde transportsystemet mellan beboeliga planeter hade format planeten efter sina syften, och nu börjar gamla system att vakna ur sin dvala.

Det är glädjande att höra huvudpersonerna referera till lämpliga litterära verk från nittonhundratalet; inte bara det passande Cthuhlu-citatet "that is not dead which can eternal lie" men också William Blakes The Tyger. Poesi och fantastik är bra på att förmedla en känsla för det eviga och ändlösa rymder. Men det gör även den långa berättelsen i The Expanse, samtidigt som böckerna ger en mycket konkret känsla av att vara med på plats, i ett trångt rymdskepp eller på en helt ny och obegriplig planet. Jag ser fram emot att resa med författarna och Rocinante genom ytterligare några böcker i serien.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate 

fredag 24 november 2017

Oddjob 20 år på Fasching

Jodå, första skivan från Oddjob snurrade flitigt i spelaren här hemma när den kom, så det är hemtrevligt på ett jazzigt sätt att höra låtarna när gruppen firar tjugoårsjubileum tillsammans med sin publik. Under två kvällar på Fasching spelar de låtar från sina sju skivor, och fastän det är på en tisdag och onsdag är lokalen full av fans, och stämningen är hög! Alla låtar från de sju skivorna? Nej, det hade nog blivit för mycket. Men många. Flera favoriter från plattan med bandnamnet, som Sideburns, Bloodstream, Aisah och Lim, och några av dem flyter ihop till en lång ström av musik.


Från nästa platta, Koyo, börjar ännu flera av låtarna att svepas in i psykedeliska klanger, på ett bra sätt. Precis innan paus kommer dock låten med största hitkänsla från skivan, den som är mest spelad på Spotify och mest önskad men sällan spelad på konsert, Return Of The Party Animal, och det är bra för den gör sig ju otroligt bra live.

Musiken från skivan Luma låter igen mildare och stillsammare, men är ändå fulla av energi. Fina låten Dariaa är ett bra exempel, när den växer kontinuerligt till ett kontrollerat kaos. Om låten Sewerside Blues från plattan Sumo får vi veta att Peter Forss skrev den då han kom in i replokalen och fann golvet täckt av bajsvatten. Jobbigt! Men det kan man knappt gissa av den medryckande musiken. Just de här kvällarna tar jag mig för övrigt extra mycket tid att lyssna på och uppskatta Peter Forss basspel, som inte bara är en ryggrad i bandet utan melodisk och mycket fin i soloutflykterna. Stämningen är hög och varken bandet eller (majoriteten av) publiken vill gå hem, så kvällen slutar på topp med några extranummer efter inropning.

Även nästa kväll är det alltså fullt på Fasching av människor som vill höra god inhemsk jazz. Nu är ordinarie trummisen Lars Skoglund på plats, men även inhopparen Janne Robertsson kvällen innan gjorde ett bra jobb. Nästa skiva i raden att spelas är Clint, tolkningar av låtar från Clint Eastwood-filmer som gruppen gjorde för att en tysk producent ville att de skulle bli mer säljbara. Dock tycker jag att de låtar de gör visserligen är stämningsfulla men inte har tillräckligt med driv, men med Ecstasy of Gold lyfter energinivån tacknämligt.

Efter paus får vi höra musik från skivan Folk, där gruppen fått låna inspelningar ur Visarkivet. Kulningar och näverlur inleder och inspirerar låtar som får fin jazzkänsla i gruppens uttydningar. Så har vi kommit fram till sista skivan, Oddjob Plays Weather Report, och humörhöjarna Badia och River People. Men det räcker inte för vare sig publik eller musiker! Vi får två extranummer för att behålla stämningen ett tag till och sedan samla oss och vara glada för att Oddjob har spelat bra jazz ända från nittonhundratalet till idag och förhoppningsvis i minst tjugo år till.

onsdag 22 november 2017

Justice League

Världen sörjer, därför att Stålmannen är död. Och därför att Batman vs. Superman var en så usel film, som svartmålade Stålmannen och till slut lät honom dö! Nu kvarstår de galaktiska hoten mot jorden, tillika förra filmens största sänke, den trögaste Läderlappen i mannaminne. Ben Affleck fyller med råge ut hans dräkt men inte hans roll. Men det är han som är killen med kassan, och han vet att han behöver hjälp av andra med superkrafter för att stå emot den nya fienden. Den uppträder i Gotham i form av cybernetiskt förstärkta zombies som dras till rädsla. På amazonernas hemliga ö uppträder den i form av deras ledare, Steppenwolf, en enorm och enormt stark varelse som vill förvandla jorden och alla andra planeter till helvetesvärldar där han kan regera.


Att få en grupp superhjältar, vana att arbeta ensamma, att jobba tillsammans är än en gång första uppdraget. Nu har film- och TV-mediets största snille med förståelse för gruppdynamik, Joss Whedon, haft ett finger med i spelet när utmaningen för ensamvargar vrids ett varv till: ett par av nykomlingarna har ännu inte lyckats bemästra sina krafter och behöver lära sig mer om dem och om sig själva medan kampen redan pågår.


Samarbete är en av amazonernas styrka när Steppenwolf bryter in för att ta den kraftbärande kub han behöver för att sätta jorden i brand. Det är vackert att se dem strida mot honom, ensamma och i grupp. Actionscenerna i filmen är många och långa, och maximalt snyggt gjorda, speciellt när de involverar de två snyggaste superhjältarna, Wonder Woman och Aquaman. Aquamans strid mot Steppenwolf sker under vattnet, i Atlantis, men även ovan vatten får han flyga fram i ultrarapid, slå ned motståndare och landa i kraftfulla poser.


De två riktigt färska förmågorna är Flash - nervig och charmig och kanske i ofas med hur hans fans ser honom, men i gruppen är han en välkommen ljuspunkt - och Cyborg, en ung man räddad från livshotande skador med hjälp av kryptonsk teknologi han kanske varken kan eller vill kunna förstå. Dock verkar inte de sammanlagda styrkorna räcka för att kunna rädda jorden från Steppenwolf. Den ende som kan göra det är Stålmannen, men kommer han att vara på människornas sida om de lyckas återuppväcka honom? Den samlande kraften i gruppen är slutligen Wonder Woman, som tilltalar sina partners med förnamn och hjälper dem minnas sin mänskliga sida. Trots de täta och varierade fightscenerna ökar insatserna när Stålmannen äntligen är tillbaka i leken, och filmen går mot en fantastisk klimax. För oss som älskar gigantiska actionscener är Justice League två timmars nöje med hopp om mer.


måndag 20 november 2017

Provenance av Ann Leckie

Provenance betyder proveniens, vilket är ett föremåls ursprung och ägarhistoria och är ytterst viktigt vid värdering av värdefulla föremål. Ann Leckie har redan tidigare skickligt visat vad som eftertraktas och upphöjs i en kultur för att karaktärisera samhällena hon beskriver; i Radch-imperiet är det bland annat bärandet av broscher skapade till minnet av viktiga händelser. På planeten Hwae, en planet bebodd av människor men utanför Radch-imperiet, är det föremål med historisk signifikans som vördas och används som symboler för status och makt. Kanske är det inte att undra på, då en av de viktigaste artefakterna är skriften Rejection of Obligations, med vilken Hwae avslutade skulden till den näraliggande planeten Omkem.

Som adopterad dotter hos en av Hwaes maktspelare kämpar Ingray Aughskold ständigt om sin mors godkännande med sin bror Danach. Nu har hon fått en snilleblixt, och tänker försöka återbörda ett antal viktiga artefakter som stals från ett annat av husen med makt. Snart börjar hon känna att hon har tagit sig vatten över huvudet; personen hon mödosamt sökt upp är kanske förfalskare, kanske inte, och kanske inte ens rätt person, och lurendrejerierna blir fler på många fler plan.

Efter Ancillary-trilogin ville Ann Leckie skriva en mer lättsam bok, och även introducera fler av universums befolkning än Radchaai och de fascinerande Presger. I Provenance kompliceras Ingrays uppdrag ytterligare av att hon blir inblandad med Geck, ett folk som ytterst sällan lämnar sin planet och håller alla på tåspetsarna för att inte förolämpa dess ambassadörer. Det gäller att få alla folk att enas om det gemensamma icke-angreppsfördraget, men det diplomatiska uppdraget kompliceras ytterligare av att det finns flera grupperingar av människor, och av att en del människor adopterats av, och räknas som, Geck.

I förbifarten får vi också se en Radchaai-ambassadör utifrån Ingrays synvinkel, och det är roande att få veta att man oftast hör deras brytning på skurkar i melodraman. Andra som det drivs med ännu mer i Hwaes komedier är Omkem, vars sociala regler är så tvingande att två personer ibland inte får tala med varandra eller ens erkänna varandras närvaro, vilket är fallet med de husgäster från Omkem som tillfälligtvis vistas i familjens Aughskolds hus. Men även Hwae har intrikata och ur vissa synvinklar grymma familjetraditioner, men dessutom ett tredje kön och inga restriktioner för kärlek inom eller över könstillhörigheter.

Det stämmer att Provenance är en lättsammare läsning än Ancillary-böckerna, om man läser Ingrays prövningar och den komplexa diplomatin med en humoristisk inställning. Men där saknas absolut inte allvar, och mot slutet drar det ihop sig till verkliga urladdningar. Provenance utspelar sig en kort tid efter händelserna i Ancillary Mercy, och jag hoppas att Ann Leckie fortsätter att utforska det intressanta universum hon gett glimtar av i många fler böcker framöver.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy

lördag 18 november 2017

E.S.T. Symphony i Berwaldhallen

Det finns ett hål i jazz-Sverige sedan snart tio år tillbaka, då Esbjörn Svensson lämnade vår värld. Musiken finns kvar, och alla personliga minnen av konserter med Esbjörn Svensson Trio. En fin fortsättning på livsverket är de arrangemang för symfoniorkester som påbörjades redan medan Esbjörn Svensson levde. För snart fem år sedan hade den tillfrågade dirigenten färdigställt det som blev uruppförandet av E.S.T. Symphony och senare också fästes på skiva. Nu har litet ny musik tillkommit, och det blev dags för en ny chans att höra E.S.T:s musik live i stor sättning, med Sveriges Radios Symfoniorkester, Marius Neset (saxofon), Magnus Broo (trumpet), Johan Lindström (pedal steel), Helge Lien (piano) och förstås Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas).

Berglund, Ek, Öström
Inledande E.S.T. Prelude är ytterst symfonisk, och kan tjäna som en påminnelse om att vad vi hör inte exakt kan likna ljudet från jazztrion vi minns. Det är bra, för därnäst kommer den oförglömliga From Gagarin's Point of View, finkänsligt uppskruvad medelst orkestern. Helge Lien spelar den vackra melodin med aningen annan frasering och annan klang än vad vi kan höra på skiva, och återigen: det är bra, en nyttig påminnelse om att det inte är karaoke av älsklingslåtar vi hör. Ändå är stycket fullständigt igenkännligt och en lisa för själen.

When God Created the Coffeebreak är ett roligt växelspel mellan hela orkestern och den centrala trion. I den hetsiga, starka ljudbilden rycker rörblås ifrån med melodin, och lämnar efter ett tag över till basen och låter det för en stund låta som att originaltrion är själva med musiken. I nästnästa låt (medley), Wonderland Suite, förstärker eteriskt klingande fioler det stämningsskapande ljudet från Johan Lindströms steelgitarr.

I Dodge the Dodo är det pianot som inleder med den medryckande melodin, vartefter mer och mer av övriga orkestern tar över tills det utmynnar i ett kontrollerat kaos. Sedan liter mer återhållet igen i Eighthundred Streets by Feet i en lång, fin solistinsats av Magnus Broo tillsammans med kärntrion. Magnus Öström har hållit några välkomnande mellansnack, och inför Viaticum blir han extra personlig. Viaticum är latin för färdkost, och används specifikt för den heliga kommunion som ges svårt sjuka inför färden från liv till död. Magnus Öström säger att de spelar Viaticum för Esbjörn och rättar sig genast - de spelar alla låtar för Esbjörn.

Sista ordinarie låten, Behind the Yashmak, börjar mjukt, bryter ut i kontrollerad kakafoni, och samlar sig till något stillsammare igen. Men det är inte slut! Vi får två låtar som extranummer, varav jag missar namnet på den andra, men den första är ett nyskrivet arrangemang av Behind the Stars som bygger på en improvisation i Sydney år 2006 eller 2007 (eler 1800-talet!). Det låter jazzigt, symfoniskt, musikaliskt, inkluderande, underbart. Hela publiken och alla musiker på scenen är synbart lyckliga, tacksamma och nöjda med den minnesvärda konserten.

fredag 17 november 2017

Loving Vincent

Impressionister, expressionister, kubister och andra nyskapande konstnärer har förändrat vårt sätt att se på världen. Hur vore det att leva inuti den världen som Vincent van Gogh såg och ville visa oss andra? Regissörerna Dorota Kobiela och Hugh Welchman har tillsammans med 125 konstnärer skapat en film som ger liv åt några av människorna van Gogh porträtterade, och låter dem röra sig i de vibrerande landskapen. De har använt en metod som låter van Goghs originella stil behålla sin energi; de breda penseldragen skiftar nyans och plats från ruta till ruta, vilket låter motiven behålla den känsla av något ovanligt som tavlorna hade. Visst orsakar det en lätt sjösjuka ibland, men det är värt det för att inte hamna i en stillhet som inte hade passat upphovsmannen - det märks i de svartvita tillbakablickarna.


Handlingen drivs av att den unge Armand Roulin vill leverera ett sista brev från van Gogh till brodern Theo van Gogh. Då han får reda på att båda männen är döda, undersöker han vad som kan ha hänt under Vincent van Gogh under hans sista dagar i den lilla byn Auvers. Karaktärer vaknar till liv ur konstverk vi känner igen, reser sig och talar och blir aktörer i dramat. Filmen följer en teori om att van Gogh inte sköt sig själv utan blir skjuten av någon annan, men när flera av byborna som visste något missaktar och misstror varandra, riktas anklagelserna och motsägelserna åt många håll, och det är bitvis spännande i filmen Loving Vincent.


Det som blir lidande är nyanserna i skådespeleriet, inte så mycket för att skådespelarna målats om till rörliga tavlor, utan för att manuset gett dem så klichéartade roller att spela: den ständigt skrattande Adeline Ravoux, den snipiga hushållerskan Mme Chevalier med flera. Men det är ändå intressant att få följa några dagar ur Vincent van Goghs liv, lyckliga såväl som olyckliga, även för oss som inte är specialintresserade av konstnären i fråga. Och mest av allt är det fint att se med vilken hängivenhet några människor har gett nytt liv åt en stor konstnär som blev sorgligt försummad under sin livstid.


onsdag 15 november 2017

Fahrenheit 451 på Uppsala Stadsteater

Kring elden i tunnan sitter några människor. Deras kläder är inte slitna, så de är kanske inte hemlösa, men scenen antyder att de samlats för något viktigt. Strax får vi höra det viktiga: en efter en citerar de stycken ur favoritböcker. Känslan av att litteratur är viktigt, något man bjuder varandra för att överleva, är påtaglig. Mannen i hörnet då, skall inte han citera något för att ta del av gemenskapen? Jo. Ur minnet läser han ur boken Fahrenheit 451 av Ray Bradbury, några signifikanta meningar om hur brandmannen njuter av att rikta sin eldkastare mot böcker och se dem brinna.



Mannen i hörnet (David Lenneman) är den nämnde brandmannen Montag, i en framtid där brandkårens uppgift inte är att släcka bränder utan att bränna upp böcker. Man skall inte läsa böcker, man skall låta sig översköljas av nöjesprogrammen på de stora skärmarna hemma, så som hustrun (Malin Arvidsson) helst av allt gör. I en passus redogörs det för hur man hamnade i läget att förbjuda böcker och påbjuda teveprogram. Trots att det är en historia som skiljer sig från vår samtidshistoria tycks vi ibland gå mot ett liknande läge idag, med billiga dokusåpor alla timmar på fler och fler kanaler, men skillnaden är att vi väljer det själva för att tröskeln för att sätta sig framför ett program som inte kräver djupare eftertanke är så låg.


Många av människorna som brandkåren kommer hem till har stora samlingar av böcker. En del av dem är så fästa vid sina böcker att de väljer att brinna tillsammans med dem, något som påverkar Montag djupt. Det är oundvikligt att han förr eller senare skall smuggla hem någon bok för att undersöka vad det är för lockande som finns mellan pärmarna.


Uppsättningen på Uppsala Stadsteater är tyvärr inte så fängslande som den skulle kunna varit. En av anledningarna är scenografin, de tomma, välta bokhyllorna vars effekt gradvis försvinner då de är bakgrund i alla scenväxlingar, så att Montags hem aldrig får hemkänsla och skillnaden mot jobbet inte blir uppenbar. En annan är att scenerna staplas för snabbt i andra akten - var kom den gamle professorn ifrån? - och en tredje att skådespelarna sällan får sakta ned och tala fundersamt och reflektivt, utan är fast i det högläsningstempo man ofta ser på svenska scener. Det mest minnesvärda i pjäsen är öppningsscenen, den sista konfrontationen med brandchefen (Aksel Morisse) som samlat på sig förvånansvärt många citat under åren av bokbränneri, och så slutet som vrider sig tillbaka till inledningen. Budskapet är ändå tänkvärt; hur mycket minnesvärt och av vikt som står att finna i böcker, och att ett samhälle där människor låter dem brännas utarmas till dumhetens gräns.

Länk till Uppsala Stadsteaters sida om Fahrenheit 451

Foto: Micke Sandström

tisdag 14 november 2017

Independence Day av Richard Ford

I första boken, The Sportswriter, försökte Frank Bascombe fly sitt liv genom att ständigt föreställa sig en ny vardag i de städer och hotell han besökte i egenskap av sportjournalist. Mot slutet av boken kantrade Bascombes liv och han reste sig med litet mer stadga under fötterna. Exhustrun betecknast inte längre med ett ilsket X i texten utan nämns vid sitt fulla namn. Han har inte helt lämnat vardagsflyendet, för nu säljer han nya liv till andra familjer i sin roll som fastighetsförmedlare. Ett viktigt moment i processen är att få de tilltänkta köparna att se sig själva som hemma i huset de besöker. Säkert ger det Frank en åtminstone tillfällig känsla av stabilitet att vara den som ser på när andra tar språnget, och i synnerhet i mötet med det mycket svårtillfredsställda paret Markham. Efter att ha visat dem 45 hus de inte blivit nöjda med, målar både Franks erfarenhet och hussäljar-lore upp de mer eller mindre katastrofala vägar husköparna och deras äktenskap kan gå.

Beskedet hänger i luften efter den sista visningen, men flera hinder finns innan köpet kan gå till avslut. Det är långhelg, Independence Day, och Frank Bascombe skall göra en mindre resa med sin son för att utöva litet gott faderligt inflytande. Sonen Paul har betett sig riktigt illa sista tiden; försökt stjäla kondomer och slagits med vakten som stoppade honom, förutom att han beter sig konstigt i skolan. Föräldrarnas skilsmässa och förlusten av storebror Ralph för ett tiotal år sedan kan vara orsaker, och förhoppningsvis kan uppmärksamhet från fadern få in pojken på rätt väg.

Franks försäljar-psykologi är inte direkt överförbar på en strulig tonårspojke, och Paul är mer än litet avog och udda i sitt beteende. Frank har ändå tålamod och talar med honom på deras resa mellan näraliggande bollsportsmuséer. Hör sport till Pauls intressen? Det är i alla fall vad Frank kan en del om, och som han använder för att hitta beröringspunkter med sin son.

I en värld utan mobiltelefoner kan Frank ändå lyssna av sin telefonsvarare då och då från betaltelefoner på vägen. De obeslutsamma Markhams har hamnat i ett kaotiskt sinnestillstånd och ömsom besvär Frank att komma så de kan skriva under, ömsom skäller ut honom för att han inte svarar, ömsom verkar vilja något helt nytt. Samtidgt krånglar Paul till det för sig själv och sin far. Frank drabbas aldrig av panik, men det är tydligt att situationen balanserar på randen till katastrof.

Richard Ford är bra på att beskriva hur händelser i vardagen kan pressa sig på till en smärtgräns men utan att brista. Personligen uppskattar jag inte hans prosa, med miljöskildringar och konversationer på en detaljnivå som inte sätter större avtryck hos mig efteråt utan bara blir ett omständigt sätt att förmedla långsamheten i handlingen. Men det är gott att än en gång få följa med i tankarna hos en människa jag inte annars skulle intresserat mig för, och att få ser hur händelser från den första boken utvecklat sig tillsammans med Frank Bascombes eget liv.

Fler böcker av Richard Ford:
The Sportswriter

måndag 13 november 2017

Finland 100 år i närbild

Inför Finlands hundraårsdag som självständig nation har tre kunniga Kungliga Filharmoniker och en begåvad sångerska satt ihop ett program med (oförtjänt) mindre känd musik av finska tonsättare.  Claudia Bonfiglioli (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano) inledde med ett vackert stycke, Preludio e Fughetta för pianotrio av Laura Netzel, inte lika dramatiskt som den pianotrio av henne som jag hörde förra månaden, men fortfarande välkomponerat.

Den produktive kompositören föddes för hundra år sedan, i samma trakter som den nutida sopranen Christin Högnabba, vilket gjorde det extra roligt för henne att spela in en skiva med hans sånger. De sex stycken vi fick höra var alla mycket fina. Såväl pianostämman som melodin hade en ypperligt skön klang både var för sig och tillsammans, och framförandet gav mersmak.

Christin Högnabba
Mest känd av konsertens kompositörer lär vår samtida Kaija Saairaho vara. Hennes Mirage för sopran, cello och piano bjöd på trick såsom att spela på flygelns strängar och låta sångerskan sjunga in i den öppnade flygeln, men detta endast som komplement till den gedigna musiken, så att det mer blev effekter än effektsökeri - och tack och lov en god dos humor.

Efter paus spelades Pianotrio av Toivo Kuula. Då Kuula dog 1918 är den vackra musiken skriven före Finlands självständighet, men bär på den klara skönhet och det eko av finsk natur som man kan höra även i Jean Sibelius musik. Det långa verket är skönt konstruerat i många satser med stor variation, alla välkonstruerade med gott sinne för de enskilda instrumenten och de känslor de kan framkalla. Musikerna på scenen spelade mycket väl hela konserten, väl samstämt och med inlevelse.  Det var en god upplevelse och en fin avslutning på en välplanerad konsert.

lördag 11 november 2017

Prima Liv på Playhouse Teater

När vi blir gamla och mindre rörliga har man glädje av minnena av livet de levt, men många skulle också önska sig någon att prata med. Liv, 85 år gammal, har sällskap av en ung stilig man - hennes make, som han såg ut för femtio år sedan. Han är en datorgenererad modell som liknar den nu döde maken Walter, och som för varje konversation lär sig mer om sig själv och om Liv, helt i linje med de självlärande system vi har redan idag. Att få fördjupa sig i minnen och ha en kär vän hos sig låter som en bra stimulans för en åldrande kvinna, men dottern Tess är inte förtjust i de artificiella vännerna som man kan skaffa sig nuförtiden. Konflikten och diskussionen med den mer positive maken Jon är forcerad och alltför polerad, vilket gör mig kritisk under de första minuterna av föreställningen.


Men bit för bit fylls detaljerna ut. Den här nya Walter, en "prim", skapar sig själv av de (gemensamma) minnen man berättar för dem. Men vissa saker kan vara för smärtsamma för att vilja tala om, och om en håller undan de minnena, och någon annan råkar nämna dem, vad skall primen minnas och svara då?

Det är sympatiskt att människorna i pjäsen hela tiden väljer att forma sin prim så lik dess förebild som möjligt, och inte försöker skapa en bättre version. Det tyder i mina ögon på en känslomässig mognad att man vill ha en partner som säger emot och är butter ibland, som hen faktiskt var i livet, snarare än någon som alltid uppfyller ens önskan om en idealmänniska.

Pjäsen Prima Liv fokuserar på de mänskliga reaktionerna på en ny teknik som kan kännas vänlig och skrämmande på samma gång. För varje scenväxling fördjupas komplexiteten i relationerna mellan människa och prim, och människans roll i den nya tekniken utmanas samtidigt som känslorna blir starkare och viktigare, mellan de datorlagrade minnena.

Alla fyra skådespelare på scenen - Britt Louise Tillbom, Björn Lönner, Per Graffman och Gunilla Backman - gör goda insatser. In i det sista ökar intensiteten i den drygt timslånga pjäsen, som blir ett tänkvärt inlägg om vad som är mänskligt och vad som är värt att bevara.

Fotnot: Pjäsen har filmatiserats under originaltiteln Marjorie Prime, som jag inte har sett, men jag tror att den vinner på att ses uppförd på scen.

Länk till Playhouse Teaters sida om Prima Liv

The Gates, installation av Christo i Central Park år 2005

torsdag 9 november 2017

Ingen tid för kärlek - Johnny Bode

Några av oss 70-talister hittade kanske LP-skivan Bordellmammas visor i en skivback och lyssnade uppmärksamt och fnissande åt de glatt framsjungna utförliga beskrivningarna av sexakter. Visst var sextio- och sjuttiotalet lössläppta tider, men se och höra att någon hade skrivit sånger fulla av "fula ord" istället för att smussla med det var något speciellt, och det var tack vare Johnny Bodes fräckhet (och sinande kassa) som skivorna blev till.


Filmen om Johnny Bode börjar från slutet och nystar sig bakåt för att ta reda på mer om mannen bakom allt. I en födelsedagsfest för lebemannen då han skulle fyllt 100 år firar Johnny Bode-sällskapet i hans anda, i den sköna blandningen av välskrivna melodier och vulgära texter. Några huvudmän i sällskapet intervjuas av Bo Sjökvist, mannen bakom filmen, i uppgiften att ta reda på mer om rumlaren som till synes glatt lurade sina bekanta åt höger och vänster, och ofta beställde in det dyraste och bjöd laget runt för att sedan smita från notan.


Redan vid sexton års ålder började Johnny Bodes bana som sångare och kompositör. Han levde kändisliv under 1920- och 30-talen, men på grund av bedrägerier han gav sig in i hamnade han i fängelse och på mentalsjukhus flera gånger om. I inspelningar från de senare åren i hans liv berättar Bode om de åren, och som en erfaren skrävlare förskönar han sina vistelser på sjukhuset och anklagelserna om att vara nazist under andra världskriget. Efter en halvlyckad vända som frivillig i finska vinterkriget kom han till Karl Gerhards nazisthäcklande revy med ett hakkors på uniformen och blev själv utfryst av kultur-Sverige. Att han då reste till Norge och erbjöd sina tjänster som revymakare åt Quisling-regeringen lär inte ha haft ideologisk grund utan säkert ha varit ett nytt sätt att retas med dem som vänt ryggen åt honom. Oansvarigt av Bode, förstås, för när världens framtid står på spel finns det viktigare uppgifter än att vara en retsticka mot "PK-etablissemanget" under vilket namn det än må gå. Men Norge-äventyret slutade med att det nazistockuperade landet utvisade den självutnämnde nazisten Bode - "nazistpajas" kallas han i svenska notiser från den tiden. Återigen, med en mytomans självsäkerhet säger han att det var för att han arbetade för motståndsrörelsen.


Det är roligt att kunna sitta ett halvt sekel senare och skratta åt den evige lurendrejaren Johnny Bode, och visst hade han vänner som gillade honom och förlät hans återkommande svek. Lillemor Dahlqvist som sjöng på Bordellmammas visor var hans vän in i det sista och har mycket att berätta om den charmige men opålitlige karln. Men filmen ger sig också av till Wien där Bode tillbringade några år, och ger röst åt två kvinnor (varav den ena hans exhustru) som inte förlåtit honom och fortfarande mår dåligt av att tänka på hur han lurade dem. Allt går inte att skratta bort.

Ändå är det fint att filmen avrundar med ett försök till förklaring av hur Johnny Bodes personlighet formades av hans osäkra uppväxt. Ett mycket sympatiskt drag hos mannen är också de två EP-skivor han gav ut med sångtexter om homosexuell kärlek, en om män som älskar män och en om kvinnor som älskar kvinnor. Detta var i början av uppmärksammandet av homosexuella rättigheter, och Johnny Bode hade kunnat skriva några provocerande visor på detta tema likväl som han gjort om sex i allmänhet, men valde istället att skriva vackra melodier med texter som skall väcka förståelse för homosexuella känslor. Det är mycket bra att filmen hinner visa så många sidor av Johnny Bode, en man värd att minnas.