torsdag 25 februari 2016

Elgars Cellokonsert i Konserthuset

Under ledning av dirigent Karl-Heinz Steffens inledde Kungliga Filharmonikerna sin konsert med Johannes Brahms Tragisk Ouvertyr (1880). Med dagens språkbrukt är det mer dramatisk än rent tragisk musik, sorglig på sina ställen, men inte alltför deprimerande för att sänka stämningen inför resten av den välkomponerade konserten.


Det är alltid roligt när en soloist stiger fram ur orkestern, och ikväll var det dags för Marie Macleod i Edward Elgars Cellokonsert i E-moll (1919). Det är svårt att förstå att detta vackra verk, ett av Elgars sista, blev så illa mottaget vid sin premiär. I mjuka vågor rör sig musiken, även över scengolvet, där melodin sprids vidare från cellosolisten genom orkestern. Steffens lät musiken klinga ytterst stillsamt och känsligt, nästan försiktigt i långa stunder. Macleod lät inte helt tonsäker i några av de mest krävande partierna, men hade en vacker klang och säkerhet i sitt spel.

Foto: Jan-Olav Wedin

Med stor energi fick Robert Schumanns Symfoni Nr 2 i C-dur (1847) avsluta kvällen. Både satsernas upplägg och det kraftfulla framförandet fick varje sats, förutom adagiot, att låta som ett fristående verk med uppfordrande avslutning. Helhetsintrycket var friskt, raskt, självsäkert, vilket å ena sidan gjorde att nyanser och inre variationer gick förlorade, men å andra sidan kändes uppfriskande efter den mycket återhållna Elgar-tolkningen. På så sätt blev konsertens innehåll såväl jämnt som varierat, och mycket givande.

Inga kommentarer: