När Casino Royale kom för nästan tio år sedan utgjorde den en behövlig omskakning av James Bond-maskineriet. Filmen använde sig av ett råare och mer realistiskt tilltal (tja, relativt realistiskt), likt andra lyckade omstarter som Batman Begins. Daniel Craig var inte bara bra på att slåss trovärdigt utan också en god skådespelare; den hårda ytan kunde brytas av medkänsla eller överraskning, så att den orolige pojken skymtade fram.
Efter det återupplevda barndomstraumat i Skyfall fortsätter grävandet i James Bonds uppväxt i Spectre. Ibland finns inget hat hetare än det mellan familjemedlemmar, det som fått pyra undantryckt länge och matats med dagliga besvikelser, och det är det spöket som vuxit sig starkt och nu hotar såväl världsfreden som James Bond själv.
Därför är det synd att Spectre inte har blivit en bättre film. Skyfall skruvade mor/son-förhållandet till ett spännande drama med inslag av storslaget våld, men Spectre blåser upp konspirationerna några storlekar till och tappar den personliga kopplingen, trots en ypperlig motståndare gestaltad av Christoph Waltz.
På ytan finns det snyggt förpackad action att underhållas av; biljakter i exotiska miljöer, övergivna minerade skyskrapor i Londons mitt, och James Bond i vit kostym som kraschar en vacker tåginredning under slagsmål med en lönnmördare. Men de känslomässiga band som filmen vill spela på syns aldrig i skådespelarnas kontakter, inte ens hos den tidigare så intensive Daniel Craig. I en mäktig scen halvvägs mot slutet kan inte alla läckra explosioner och bränder uppväga att Bond och hans unga följeslagare promenerat genom ett kulregn utan att skadas av de skyttar Bond enkelt prickat av. Tyvärr känns inte Spectre särskilt minnesvärd.
Efter det återupplevda barndomstraumat i Skyfall fortsätter grävandet i James Bonds uppväxt i Spectre. Ibland finns inget hat hetare än det mellan familjemedlemmar, det som fått pyra undantryckt länge och matats med dagliga besvikelser, och det är det spöket som vuxit sig starkt och nu hotar såväl världsfreden som James Bond själv.
Därför är det synd att Spectre inte har blivit en bättre film. Skyfall skruvade mor/son-förhållandet till ett spännande drama med inslag av storslaget våld, men Spectre blåser upp konspirationerna några storlekar till och tappar den personliga kopplingen, trots en ypperlig motståndare gestaltad av Christoph Waltz.
På ytan finns det snyggt förpackad action att underhållas av; biljakter i exotiska miljöer, övergivna minerade skyskrapor i Londons mitt, och James Bond i vit kostym som kraschar en vacker tåginredning under slagsmål med en lönnmördare. Men de känslomässiga band som filmen vill spela på syns aldrig i skådespelarnas kontakter, inte ens hos den tidigare så intensive Daniel Craig. I en mäktig scen halvvägs mot slutet kan inte alla läckra explosioner och bränder uppväga att Bond och hans unga följeslagare promenerat genom ett kulregn utan att skadas av de skyttar Bond enkelt prickat av. Tyvärr känns inte Spectre särskilt minnesvärd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar