torsdag 2 april 2015

2666 av Roberto Bolaño

På toppen av kulturell förfining och civilisation börjar boken, bland en grupp av litteraturvetare som förenas av sin fascination för författaren Benno von Archimboldi. De är verksamma vid universiteten vid var sin europeisk huvudstad, möts på konferenser och flyger för att besöka varandra över en helg då och då. Det finns en rivaliserande grupp av litteraturvetare som tolkar Archimboldi annorlunda, men våra huvudpersoner stöttar varandra och kör över rivalerna.

Detta är en av frukterna av en högt utvecklad civilisation, som inte bara behöver bekymra sig om det nödvändigaste för överlevnad från dag till dag: att kunna förtjäna sitt uppehälle på att läsa och analysera böcker, och bli inbjuden till att hålla föredrag på andra kontinenter. Men redan i det här första, civiliserade avsnittet öppnas ett hål mot våldet och hatet som finns närvarande samtidigt på vår planet: två av våra litteraturkonnässörer misshandlar grovt en taxichaufför som uttrycker sig nedsättande om kvinnan i sällskapet. Under en resa till Mexico misshandlas ännu en taxichaufför inför deras ögon, men reser sig sedan som om det vore en helt naturlig händelse.

Då och då publiceras i våra tidningar en ny artikel om Ciudad Juárez, den mexikanska staden på gränsen till USA där antalet ouppklarade kvinnomord ökat onormalt sedan 1990-talet. Med jämna mellanrum hittas en ung kvinna våldtagen och brutalt mördad, och teorierna om konspirationer med förgreningar högt uppe i florerar. Ändå flyttar kvinnor och män dit från resten av landet, för att där finns så många arbetstillfällen i monteringsfabrikerna längs gränsen. I Roberto Bolaños opus 2666 har staden namnet av ett kvinnligt helgon, Santa Teresa, och är det svarta hål mot vilket alla dess berättelser dras.

Till Santa Teresa kommer våra litteraturvetarvänner efter några lösryckta meningar om att Archimboldi synts där. I utkanten av deras priviligerade existenser möter vi människor med dystrare livsbana, bland annat den lokale litteraturprofessorn Amalfitano, som flyttat till Santa Teresa från Spanien men som känner sig illa till mods där. Han blir huvudperson i nästa avsnitt, där vi får följa hans tilltagande obehag och oro för den sjuttonåriga dottern Rosa. Han står ett steg närmare avgrunden, med mindre hopp om framtiden och mer att förlora.

Nästa avsnitt följer Quincy Williams, kallad Fate, journalist på New York-tidningen Svart gryning. Han skickas till Santa Teresa tillfälligt inkastad som sportreporter. När han får höra om de hundratals kvinnomorden begär han att få stanna en vecka och undersöka dem närmare, men nej, för boxningsmatchen han skall bevaka finns det pengar men inte för hans samhällsreportage.

Genom de här betraktarnas ögon kan Roberto Bolaño beskriva Mexico som en utomstående betraktare: dryckesvanorna, den absurda sagodekoren på restaurangen El Rey del Taco, hur man blir upplockad med bil och kör omkring som ett sätt att umgås. Med några bisatser av beskrivningar manar Bolaño fram platsen och stämningen, inte bara i Mexico var helst handlingen utspelar sig.

Så är det dags för det fjärde avsnittet som utgör nästan en tredjedel av den drygt tusensidiga boken. Det långa kapitlet har titeln Brotten och det bär emot att börja läsa det. Men detta är bokens kärna, och det vore ett svek mot författaren och främst mot de mördade kvinnorna att inte gå igenom det. Sida efter sida beskriver namn, utseende, kläder och omständigheterna kring upphittandet av de döda. En del mord klaras upp: svartsjuka expojkvänner eller fulla makar har dödat och försökt göra sig av med kroppen av kvinnan de en gång borde ha älskat. Men de allra flesta morden förblir mysterium, trots myndigheternas klumpiga försök att hitta syndabockar.

Det bör nämnas att våldet mellan män ändå dominerar. På ett ställe i boken sägs det att mordfrekvensen är fördelad som en kvinna på tio män i Mexcio, men i Santa Teresa är den fyra kvinnor på tio män. Fyllebråk och gänguppgörelser tar alltså fler mäns liv än kvinnors. Men kvinnomorden är otäcka på ett annat sätt. Våldtagna, strypta, bortkastade, och i många fall våldsamt knivhuggna - det vittnar om ett sådant hat mot kvinnor. Dessa kvinnor har dessutom försvunnit på väg till och från arbetet eller skolan, och en del är så unga som fjorton, tretton, till och med elva år gamla. Hur kan det fortsätta år efter år i över tjugo år?

Den sista fjärdedelen av boken handlar om mannen som tar sig namnet Archimboldi och blir författaren som läses och analyseras vid litteraturfakulteter världen över: barndomen i Tyskland, tiden som soldat i andra världskriget, åren efteråt, in i våra dagar. Det långa avsnittet dukar upp flera berättelser och på flera plan. Det sker dels i vad Archimboldi/Hans Reiter läser, men dels i hur hans eget liv faller sönder i flera olika berättelser. Även om han alltid var huvudpersonen i sin egen historia kom han från fattiga förhållanden, och i ungdomen (soldattiden) stod han vid ett par tillfällen utanför och såg historier utspelas framför honom men utom räckhåll. Senare blev han den som skapade historier som andra ville uppleva. Och till slut dras även han till Santa Teresa.

Tusen sidors vindlande berättelse går inte att reducera till några enkla ord, men upplevelsen av boken är hur många historier som avlöser varandra i vårt liv, men framför allt hur många som pågår parallellt, ibland i flyktig beröring, men oftast helt isolerade från varandra. Författare finns. Litteraturvetare finns. Fabriksarbetare finns. Drogbaroner finns. Vi vet om det eller vi vet inte om det. I vilket fall som helst lever vi vårt eget liv och kommer bara att känna till en bråkdel av resten av världen.

Fler böcker av Roberto Bolaño:
De vilda detektiverna
Nazistlitteratur i Amerika

Inga kommentarer: