torsdag 26 juni 2014

Transcendence

Will och Evelyn Caster forskar på artificiell intelligens, i ett löst sammanhållet team med andra forskargrupper. Will är mer av en enstöring och hängiven forskare, medan Evelyn i ett tal (tyvärr fullt med floskler men renons på konkreta förslag) talar om möjligheter för den nya tekniken att påverka och förbättra allt på hela jorden. Men det är just dessa storslagna ambitioner som en underjordisk grupp vill kämpa emot med våld, och en av medlemmarna ger Will en dödlig skada.


Med Will på sin dödsbädd drivs forskningsmöjligheterna till sin spets: kan man ladda upp hans medvetande till den stora kvantdator man har försökt få att tänka självständigt? Under hans sista månad sitter Evelyn och vännen Max med honom och registrerar mönstret i hjärnan som hans tankeverksamhet skapar.

Jag försöker skissa handlingen neutralt, men hela tiden kommer jag på ologiska detaljer som irriterar mig. Å ena sidan försöker filmen visa att det inte är ett sekundsnabbt jobb att ladda upp eller ned ett medvetande, men å andra sidan scannar de bara Wills hjärna medan han säger alla ord i alfabetisk ordning, inte hans reaktionsmönster under intellektuella utmaningar eller känslor. Det är också en aning för många saker som sker "i sista minuten" - Will i datorn vaknar precis innan Evelyn och Max ger upp, Will laddas upp på nätet precis när terroristgruppen anfaller.

När datorn vaknar och talar uppstår också frågan om det verkligen är Will som finns där. Max värjer sig mot tanken, Evelyn väljer genast att tro på det. Jag hade gärna velat se mer av prövning och tveksamhet, både från Evelyns sida och från det vaknande intellektet, men det är en väg som filmen inte tar. Vi får inte se mer av vänskap och gemenskap mellan det äkta paret under de här nya, konstiga omständigheterna. Är det verkligen Wills personlighet där inne? Det kanske kan kvitta, för Evelyn verkar inte heller ha någon distinkt personlighet.


När Will fått obegränsad tillgång till världens vetande sker utvecklingen snabbt. Med pengar från tradingaffärer kan paret bygga en fantastisk forskningsanläggning och leta fram lösningar på livets skröplighet. Anläggningen, solpanelerna, den dammiga öknen utanför och allt som sker i forskningssalarna är snyggt skildrade, och det finns en hel del avgörande scener som är spännande och vackra på samma gång. Men det väcker tanken att det kanske var de tjusiga scenerna som var drivkraften bakom filmen, för däremellan är linjerna ofta för otydliga. Det är visserligen bättre att berätta för litet än för mycket och låta tittaren fylla i en del själv, men frånvaron av förklaringar och mellan-historia gör att handlingen pusslas ihop alltför enkelt och uttänkt.

Jag gillar verkligen den höga ambitionsnivån med filmen, men jag önskar att den hade grävt sig djupare ned i några av spåren och tänkt alla tankar till slut istället för att bara plocka några snygga idéer från olika ställen.


Inga kommentarer: