Den vackra, soliga våreftermiddagen blev vi inbjudna till en dunkel mässa i Grünewaldsalen: Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire op 21 (1912). Med hjälp av programbladet kunde man lära sig historien kring framförandet och följa med i texterna som framfördes med ypperlig inlevelse och skön musikalitet av recitatören Anne Pajunen. I tre gånger sju korta verk rör sig berättelsen från månen, en måne i en mörk natt som är allt från tvätterska till bleka blommors upphov. Hennes vita strålar målar Pierrots ansikte, och så går historien över till honom och hans företag.
Det vi är med om är en anti-mässa i en anti-religion: den tar plats i den mörka natten, vänder sig till en övernaturlig måne som dock inte har makt att hjälpa någon utan snarare bringar en spännande dysterhet, och vår överstepräst Pierrot utför inga ritualer med djupa innebörder utan "skälmska tokerier" liksom i förbifarten, tankspritt. Men då och då sipprar allvaret fram, till exempel i stycket Madonnan då en pietá-scen verkligen får stå för smärta och världens likgiltighet, eller de två avslutande nedsaktande Hemfärd och O gamla doft. Då stillnar även den sprittande musiken till något mjukare och mer igenkänneligt.
På ett bord vid scenkanten är uppdukat rekvisita som illustrerar texterna: parfymflaskor, svarta fjädrar och en ask med tobak. Anne Pajunen leker med dem framför en tavelram där nya motiv bläddras fram, och en liten lyktstolpe med en rund kupa som liknar månen. En kamera projicerar den lilla världen på en duk ovanför musikerna, och bidrar till att göra Pierrot Lunaire till en fascinerande föreställning.
Efter paus fick vi höra Johannes Brahms Pianotrio nr 1 i H-dur op 8 (1854, rev 1889). Tre av våra Kungliga Filharmoniker steg fram och lät oss höra deras sköna klanger i ett mindre sammanhang; Amus Kerstin Andersson (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano). De spelade fram Brahms utsökta harmonier och melodier mycket väl, ända fram till det hetsiga slutet i den sista satsen.
Det vi är med om är en anti-mässa i en anti-religion: den tar plats i den mörka natten, vänder sig till en övernaturlig måne som dock inte har makt att hjälpa någon utan snarare bringar en spännande dysterhet, och vår överstepräst Pierrot utför inga ritualer med djupa innebörder utan "skälmska tokerier" liksom i förbifarten, tankspritt. Men då och då sipprar allvaret fram, till exempel i stycket Madonnan då en pietá-scen verkligen får stå för smärta och världens likgiltighet, eller de två avslutande nedsaktande Hemfärd och O gamla doft. Då stillnar även den sprittande musiken till något mjukare och mer igenkänneligt.
På ett bord vid scenkanten är uppdukat rekvisita som illustrerar texterna: parfymflaskor, svarta fjädrar och en ask med tobak. Anne Pajunen leker med dem framför en tavelram där nya motiv bläddras fram, och en liten lyktstolpe med en rund kupa som liknar månen. En kamera projicerar den lilla världen på en duk ovanför musikerna, och bidrar till att göra Pierrot Lunaire till en fascinerande föreställning.
Efter paus fick vi höra Johannes Brahms Pianotrio nr 1 i H-dur op 8 (1854, rev 1889). Tre av våra Kungliga Filharmoniker steg fram och lät oss höra deras sköna klanger i ett mindre sammanhang; Amus Kerstin Andersson (violin), Mikael Sjögren (cello) och Stefan Lindgren (piano). De spelade fram Brahms utsökta harmonier och melodier mycket väl, ända fram till det hetsiga slutet i den sista satsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar