Planet 63 av Lars Östling

I den framtid som Lars Östling målar upp har mänskligheten expanderat till andra planeter, men till största delen för gruvdrift. Scenariot låter rimligt; den planet 63 som boken utspelar sig på har en gravitation som är 1,7 av jordens, syrefattig luft och en monoton rödaktig himmel. Att leva där är inget man gör för nöjes skull eller ens för spänning, utan man hoppas på ett bättre jobb efter några års arbete i en koloni.

Men boken börjar dramatiskt: ett antal människor sitter instängda i ett halvt tillförlitligt skyddsrum som rasat ned under markytan av våldsamma händelser. Från denna cliffhanger saxar sig berättelsen några dagar tillbaka i tiden, till händelserna som lett fram till situationen och till människorna det berör.

Det finns hemliga sammanslutningar och agenter på flera nivåer, både på kolonin och i organisationerna som övervakar den. De som hittills arbetat i kolonin med dolda mål försöker upptäcka de som är utsända för att infiltrera dem, och när någon stöter på en hemlighet kan det vara något annat än de letat efter, kanske till och med tusen gånger värre. Bit för bit skärps situationen för dem alla, men det är ännu oklart för läsaren precis vad som kommer att orsaka katastrofen så man vill snabbt läsa vidare.

Det behövs en del stora infodumpar i början av historien för att etablera världen för oss läsare, och Östling är också noggrann när han beskriver de olika aktörernas bakgrund och motivation. Just det kunde författaren varit litet mer sparsam med, men det stör inte läsningen eftersom handlingen hela tiden flyter på i jämnt men raskt tempo. Stämningen på Planet 63, med den tunga gravitationen och den färglösa livslunken, känns tydligt från boksidorna och hjälper till att göra boken till en gedigen läsupplevelse.