At Swim-Two-Birds av Flann O'Brien

Jag hade hört mycket gott om boken At Swim-Two-Birds: att den är ett utsökt exempel på metafiktion som blandar verkliga och litterära figurer, att självaste Jorge Luis Borges bland många andra beundrade den för detta, och att den skulle vara fantastiskt rolig. Efter närmare ett decennium på min läslista råkade jag på boken i Kulturhusets bibliotek och lånade hem den med darrande händer.

Tyvärr motsvarade inte boken mina höga förväntningar. Hade jag hoppats för mycket? Allt det ovanstående låter som ideala ingredienser för min läsning. Men bokens ton och utförande är av ett slag som inte får mina sensorer i darrning. Kanske hade jag uppskattat det mer om jag varit samtida med författaren och förläst mig på de verk och stilar han säkerligen parodierar.

Att jag inte är bekant med de litterära figurer som dyker upp bidrar nog till att jag inte uppskattar boken tillräckligt, men inte heller blir jag engagerad av deras smådryga samtal och påhitt. Stämningen är studentikos och grabbig i så måtto att allt låter som insidesskämt mellan ett gäng killar vars humor jag inte delar. Den är också mer nedsättande gentemot kvinnor än vad jag kan låta gå obemärkt förbi.

Jag läste vidare i hopp om att någon gång komma in i boken och förstå dess storhet. Efter åttio sidor slog det mig att den nog inte skulle förändras nämnvärt, och några snabba genombläddringar bekräftade mina farhågor. När jag väl hade bestämt mig för att inte läsa ut boken, kändes det så skönt att jag inte ens kunde läsa vidare under de sista minuterna på min hemväg. Jag satt hellre och tittade rakt fram än att läsa - de som känner mig vet att det låter som en omöjlighet! Men jag kunde verkligen inte förmå mig att traggla vidare när jag väl blivit fri från den tråkiga historien. Om någon säger sig tycka att At Swim-Two-Birds är rolig och smart kan jag respektera det, men mig tilltalar den inte alls.