torsdag 7 februari 2013

The Master

Freddie Quell försöker passa in bland de andra soldaterna, men han saknar gränser för vad som är OK. Sex och sprit, suget är för starkt och han kan inte kontrollera sig. Ibland duger hans hemkörda spritblandning, men han är alltid strax över gränsen för vad andra orkar med. Han är obekväm i sin kropp och han skulle nog vilja springa ifrån sitt huvud också.

Av en slump hamnar Freddie hos The Master, den karismatiske Lancaster Dodd. Han och hans hänförda lärjungar kring The Cause förklarar människans historia, från flera triljoner år tillbaka i tiden, och har hittat på tekniker för att förlösa en människas spänningar och hjälpa en att uppleva sina tidigare liv. Likt många andra sekter är de öppna mot nykomlingar, och Dodd tar sig speciellt an Freddie för att hjälpa honom lösa upp sina många knutar.


Filmen är fascinerande att se och försjunka i. Speciellt i början berättas det mesta genom scener som är lika ordlösa som Freddie själv; stämningar och ett inre tryck som byggs upp och ibland får utlopp på katastrofala sätt. Lika fängslande är scenerna när Freddie kommit under Dodds vård, Dodd som vill behandla sina patienter med upprepade frågesekvenser och övningar för hjärnan. Ordrika dialoger säger mer än bara sitt innehåll och ger ledtrådar till Freddies sinne och till metoderna hos The Cause.


The Master berättar om Freddie, och nästan lika mycket om människorna kring The Cause. Förutom Lancaster Dodd, utomordentligt spelad av Philip Seymour Hoffman, lyser Amy Adams som hans hängivna hustru, samt personer som blir mer än bifigurer: sonen Val Dodd (Jesse Plemons), den beundrande Helen Sullivan (Laura Dern) och den ifrågasättande John More (Christopher Evan Welch). På sina krökta axlar bär Joaquin Phoenix rollen Freddie Quell, mannen som i ena ögonblicket ser vacker och helt normal ut, i nästa har en galen blick och ett oberäkneligt beteende.


Speciellt vill jag tala om filmmusiken. Inte bara de väl utvalda sångerna från den tänkta tiden, som Get Thee Behind Me Satan med Ella Fitzgerald och underbara No Other Love med Jo Stafford. Mellan dem hörs Jonny Greenwoods hypnotiska melodier, som ibland skaver i disharmoni, ibland sorlar ljuvt, och låter tittarna sjunka djupare in i filmen. Musiken var en stor anledning till att jag älskade att se The Master. Jag hör till dem (de få?) som tyckte att filmmusiken i Paul Thomas Andersons tidigare film Magnolia var påträngande och jobbig. Men Jonny Greenwoods soundtrack är underbart. Att det inte har blivit Oscarsnominerat är ännu en anledning till att jag är besviken på årets nomineringar.

The Master är jag inte besviken på, tvärtom. Det är en film som inte tilltalar alla med sitt intensiva berättarspråk och sin udda handling, men den talar direkt till mitt intellekt.

Inga kommentarer: