onsdag 9 januari 2013

Hollywood Exiles i Konserthuset

Alexander Shelley
Vare sig vi lyssnar aktivt till den eller inte, väcker filmmusik känslor i oss. Svällande stråkar eller kusliga noter anger stämningen för scenen framför ögonen. Och även om vi idag förknippar spelandet på våra känsloregister med Hollywood och amerikanska filmer, så var och är flera av de främsta filmmusikkompositörerna européer. Under upptakten till andra världskriget flyttade många kompositörer med klassisk skolning till det soliga Kalifornien och skapade musik som står sig väl även utan filmerna de komponerades till.

Två charmerande engelsmän, kvällens dirigent Alexander Shelley och violinsolisten Daniel Hope, berättar kunnigt och engagerat om de kompositörer och de verk som de har valt ut till konserten med Kungliga Filharmonikerna. Det är en kort konsert med flera korta stycken - förutom violinkonserten är varje verk ungefär tre minuter långt. Men från pop- och rockmusiken vet vi ju att man hinner säga mycket på tre minuter.

Det första stycket var Kärlekstema ur Ben-Hur (1959) av Miklós Rozsa, som Hope spelade sentimentalt och medryckande. Så var det dags för två verk av Erich Korngold, ett av de finaste exemplen på en klassisk kompositör som smidigt gled mellan att skapa konsertverk och filmmusik. Hans opera Die Tote Stadt (1920) är ju redan den lika spännande som en film, lättlyssnad men inte simpel. Det vi fick höra här var dock något annat: först Serenad ur Der Schneeman (1908), balettmusik som komponerades av en liten elvaårig Korngold! Den hade en enkel melodi och ljöd av ett slaviskt vemod. Jag blev imponerad av den rika orkestreringen, men fick höra att den unge pojken fått hjälp med den av sin lärare Zemlinskij.

Daniel Hope
 Därpå kom kvällens längsta verk, även det av Korngold: Violinkonsert i D-dur (1945). Den tilltänkte solisten Jascha Haifetz ville gärna ha ett svårt stycke, och Korngolds konsert blev verkligen krävande. Det inledande Moderato Nobile uppvisar stor variation i ljudbilden, och solisten verkar ofta spela på tvärs mot orkestern. Roman: Andante uppvisar större harmoni mellan musikerna, men de inledande ljuva klangerna förändras till ett slut på satsen som låter spöklikt. Final: Allegro assai vivace låter även den som om den presenterar en dramatisk historia, men mycket dansant och engagerande.

Även i våra dagar skapar européer skön filmmusik. Kärlekstema ur Cinema Paradiso (1988) av legenden Ennio Morricone och Tema ur American Beauty (1999) av Thomas Newman är båda vackra, vackra verk, om än med dova undertoner i den sistnämnda. Ännu mer uttalat sorglig är Tema ur Schindler's List (1993) av John Williams, vilken Hope dedikerade till Ann-Sofie von Otter som han ju tidigare har samarbetat med.

För att ändå låta oss gå hem med ett leende på läpparna valde de goda männen att avsluta med Kurt Weills Speak Low (1943), som lät utmärkt i Paul Batemans arrangemang. Filharmonikerna, dirigenten och solisten hade både den kompetens och den lätthet som krävs för att musiken inte skulle låta tillkämpat glättig, utan naturligt bubblande. Konserten spelades in av Deutsche Grammophon, och jag ser fram emot resultatet på skiva!

Inga kommentarer: