söndag 16 december 2012

Pattern Recognition av William Gibson

Cayce Pollard har en unik känsla för desgin och branding. I dagens värld av så många intryck tillgängliga och påtvingade överallt,  drar nyutveckling mer eller mindre medvetet inspiration från tidigare framgångsrika varumärken. Mer arbete och pengar läggs ned på förpackningen än på innehållet, säger en av hennes uppdragsgivare i förbifarten. Cayce Pollards talang är att instinktivt veta om ett varumärke är genuint och kommer att fungera eller ej.

På fritiden är Cayce aktiv på ett diskussionsforum för footage. Footage är en serie korta filmsekvenser som med ojämna mellanrum dyker upp på olika platser i världen. Scenerna ser ut att komma från en och samma film, men ingen vet något om skådespelarna, var filmen utspelar sig, vem som filmar och vem som distribuerar klippen. Bland de hängivna pågår närmast teologiska diskussioner om i vilken ordning klippen skall ses, om filmen redan är färdig eller om den är ett pågående arbete.

Jag upplever det hängivna sökandet som sympatiskt, förståeligt och litet omoget; harmlöst och viktigt på samma gång. I en materialistisk, sekulariserad värld tycks människor, inte bara footageheads, längta efter mystik och ett sökande att låta sig uppslukas av. Det finns så mycket annat att fascineras av eller samla på (årgångssneakers, mekaniska räknedosor från 1940-talet), så varför inte detta.

Boken utspelar sig efter 2001, med många referenser till World Trade Center-attacken, men på många sätt känns den som en berättelse från en tidigare, delvis oskyldigare och mer positiv era. (Jfr Don DeLillos Cosmopolis.) Det beror dels på att Cayce får uppleva många människors önskedröm om ett obegränsat utgiftskonto från någon som vill att hon skall söka upp skaparen av footage, dels på de njutningsfulla beskrivningarna av den diskreta lyxen och tekniken som omgiver Cayce på hennes äventyr. Det beror också på att handlingen rör sig in mot kalla kriget-referenser, men att aktörerna till slut inte är så brutala och cyniska som jag hade förväntat mig.

Vad jag tycker bäst om i boken är beskrivningen av Cayces talang; jag är inte lika känslig som hon men känner igen mig och skrattar åt att hon blir illamående av Tommy Hilfiger och Louis Vuitton. Bitvis undrar jag om hennes förmåga utnyttjas rätt. Det tycks ju faktiskt vara så att väldigt många människor vill ha det simpla, icke-originella och överlastade med märken. I vilket fall som helst hade jag gärna velat läsa mer om Cayces sensitiviteter. Lika intressant är hur hon upplever städerna hon dimper ned i. London är en spegelvärld (bilar kör på andra sidan, byggnader är lika men ändå olika USA), Tokyos rikliga märkesflora är tillräckligt främmande för att inte störa henne, i Moskva är proportionerna förstorade.

Jag är mindre intresserad av själva jakten på skaparen av filmsekvenserna. Förutom några spännande scener är Cayces motgångar och framgångar inte så engagerade. Jag förstår heller inte hur hon väljer vem hon skall lita på och vem hon skall misstro när hon så tidigt får veta att hon är avlyssnad och förföljd.

Mot slutet av boken kommer en lång, lång infodump som kanske hade kunnat vara spännande men inte är det. Även om jag är glad att gåtan får sin lösning och att några utvalda ändar fortfarande dinglar löst, önskar jag att säcken knutits ihop på något annat sätt. Jag har velat läsa den här boken i flera år, och kanske hade jag för höga förväntningar. Jag hade hoppats på litet mindre skattjakt och mer av den nära framtiden från Gibsons skarpa hjärna.

Inga kommentarer: