Sigrid Sandströms tavlor är uppbyggda av stora geometriska (ojämna) figurer. Klara färgfält i gult och blått står mot fält av breda, ojämna penselstråk, men med rakt avskurna kanter så att man inte ser början och slutet på penseldraget. De fälten är så definitivt utlyfta ur sin urpsrungliga form att min fantasi snuddar vid tanken att de kommer från en annan dimension än vår. Den tanken förstärks när jag tittar på de fält som är vita tomrum i specifika formgivna format. De är som fantom-brickor av icke-närvaro som är utlagda ovanpå de färgade fälten.
En serie med mindre tavlor som hänger för sig själva i kontoret intill den större utställningssalen visar en variant på temat. Några tavlor i milda lugna nyanser av mestadels blått har som fokus varsitt fält av riktigt mörkt blått eller svart. De respektive fälten har oregelbundna former som verkar tala emot sitt innehåll. För där de vita fälten liknade en frånvaro av något, liknar de här mörka fälten hål in till ett oändligt djup. Allra bäst tycker jag om tavlan med ett mörkt fält format som ett böjt papper. Den djupa blå färgen känns sammetsmjuk och lockande, och jag får känslan av att jag skulle kunna falla in i öppningen och falla för alltid.
Länk till Galleri Olssons sida om Sigrid Sandström
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar