Efter att nyss ha sett filmen om Georges Méliès, kändes det naturligt att besöka utställningen som tagit namn efter en av hans mest fantastiska filmer, Resan till månen. Bonniers Konsthall har ofta utställningar med intressant tema. Men trots att konstnärerna och verken är klokt utvalda, blir jag ofta besviken på resultatet, och även så den här gången.
Vad skall man göra, som konstnär, när "allt" redan är målat, filmat, utklippt, sammanställt, ihopklistrat, och när människor möts av bilder och filmer vart vi än ser? De samtida konstnärerna i utställningen Resan till månen använder sig av existerande filmer i sina verk. Tyvärr blir inte ett enda av de nya verken bättre eller mer intressanta än ursprungsverken, och de säger mig heller inget nytt.
På 83 TV-skärmar visas Pretty Much Every Video and Film Work From About 1992 Until Now. To Be Seen On Monitors, Some With Headphones, Others Run Silently and All Simultaneously av Douglas Gordon. En del av hans verk bygger på kända filmer som han spelar upp i extremt långsamt tempo, ruta för ruta. Jag står ett tag framför Robert DeNiros monolog "You talkin' to me?" från Taxi Driver, i två spegelvända sekvenser som spelas upp med en liten förskjutning. Det är fascinerande, men bara för att scenen i sig är så välgjord från början. I andra bildrutor ser man närbilder av ormar och en elefant som reser sig från ett vitt golv. De är fascinerande i sin egen rätt, inte för att de är samlade på hög i en annan konstnärs namn. Tvärtom upplever jag att personerna, djuren och filmerna på TV-apparaterna förminskas av att Douglas Gordon approprierar dem som sitt verk. Verket urholkar värdet av originalet.
På liknande sätt känner jag inför Ming Wongs återberättande av Ingmar Bergmans Persona, även om raden av närbilder av ögon som blinkar i sekvens har ett visst underhållningsvärde. Marco Brambillas grälla 3D-animation av actionsekvenser ur kända filmer är rolig, men får mig mest att längta efter att se ursprungsfilmerna i sin helhet.
När Dara Birnbaum satte ihop sin sekvens av scener ur TV-serien Wonder Woman 1978-1979 var det nog nytänkande och intressant, särskilt som kommentar till kvinnors roll i samhället. Jag har ingen personlig relation till actionfiguren Wonder Woman, och kan inte läsa ut något ur filmscenerna, men kan som sagt tänka mig att de betyder mer för andra. Verket hör till "fotnoterna", dvs visas upp som något som inspirerat konstnärer under senare år.
Det verk som gav mig mest var Rosa Barbas stora rundel Stage Archive. Där får filmremsor slingra sig runt, runt i tårtbitsformade avdelningar. Filmremsorna rör sig på olika sätt beroende på hur rullarna är uppsatt, och jag står länge och ser på mönstren som skapas och försvinner när remsorna vecklas ihop och dras ut. Men det faktum att de består av filmsnuttarna som sitter i filmprojektorn för att förenkla starten av filmvisningen, insamlade från olika länder och tider, lägger inget ytterligare värde till verket.
Som "fotnoter" till utställningen visas verk ur filmhistorien; Charlie Chaplins Behind the Screen (1916), Lillian Schwartz fascinerande Pixillation (1970) och Geroges Méliès Resan till månen (1902). De här verken har alla var sin originalidé, framdrömd och förfinad av en intelligent kreatör, som sedan lagt ned tid och möda på att ge sin idé en form som många andra kan förstå och bli roade av. Alla de här verken är mycket mer sevärda och tänkvärda än verken i huvudutställningen, som bara utnyttjar och överlagrar andra människors arbete. Jag brukar vara öppen för modern konst och hur den måste förhålla sig till en värld fylld av visuell information. Men inför utställningen på Bonniers Konsthall vill jag bara trött utbrista: om ni inte kan göra något bättre, så gör hellre ingenting alls.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om utställningen
Vad skall man göra, som konstnär, när "allt" redan är målat, filmat, utklippt, sammanställt, ihopklistrat, och när människor möts av bilder och filmer vart vi än ser? De samtida konstnärerna i utställningen Resan till månen använder sig av existerande filmer i sina verk. Tyvärr blir inte ett enda av de nya verken bättre eller mer intressanta än ursprungsverken, och de säger mig heller inget nytt.
På 83 TV-skärmar visas Pretty Much Every Video and Film Work From About 1992 Until Now. To Be Seen On Monitors, Some With Headphones, Others Run Silently and All Simultaneously av Douglas Gordon. En del av hans verk bygger på kända filmer som han spelar upp i extremt långsamt tempo, ruta för ruta. Jag står ett tag framför Robert DeNiros monolog "You talkin' to me?" från Taxi Driver, i två spegelvända sekvenser som spelas upp med en liten förskjutning. Det är fascinerande, men bara för att scenen i sig är så välgjord från början. I andra bildrutor ser man närbilder av ormar och en elefant som reser sig från ett vitt golv. De är fascinerande i sin egen rätt, inte för att de är samlade på hög i en annan konstnärs namn. Tvärtom upplever jag att personerna, djuren och filmerna på TV-apparaterna förminskas av att Douglas Gordon approprierar dem som sitt verk. Verket urholkar värdet av originalet.
Marco Brambilla, Evolution (Megaplex), 2010
På liknande sätt känner jag inför Ming Wongs återberättande av Ingmar Bergmans Persona, även om raden av närbilder av ögon som blinkar i sekvens har ett visst underhållningsvärde. Marco Brambillas grälla 3D-animation av actionsekvenser ur kända filmer är rolig, men får mig mest att längta efter att se ursprungsfilmerna i sin helhet.
När Dara Birnbaum satte ihop sin sekvens av scener ur TV-serien Wonder Woman 1978-1979 var det nog nytänkande och intressant, särskilt som kommentar till kvinnors roll i samhället. Jag har ingen personlig relation till actionfiguren Wonder Woman, och kan inte läsa ut något ur filmscenerna, men kan som sagt tänka mig att de betyder mer för andra. Verket hör till "fotnoterna", dvs visas upp som något som inspirerat konstnärer under senare år.
Rosa Barba, Stage Archive, 2011
Det verk som gav mig mest var Rosa Barbas stora rundel Stage Archive. Där får filmremsor slingra sig runt, runt i tårtbitsformade avdelningar. Filmremsorna rör sig på olika sätt beroende på hur rullarna är uppsatt, och jag står länge och ser på mönstren som skapas och försvinner när remsorna vecklas ihop och dras ut. Men det faktum att de består av filmsnuttarna som sitter i filmprojektorn för att förenkla starten av filmvisningen, insamlade från olika länder och tider, lägger inget ytterligare värde till verket.
Som "fotnoter" till utställningen visas verk ur filmhistorien; Charlie Chaplins Behind the Screen (1916), Lillian Schwartz fascinerande Pixillation (1970) och Geroges Méliès Resan till månen (1902). De här verken har alla var sin originalidé, framdrömd och förfinad av en intelligent kreatör, som sedan lagt ned tid och möda på att ge sin idé en form som många andra kan förstå och bli roade av. Alla de här verken är mycket mer sevärda och tänkvärda än verken i huvudutställningen, som bara utnyttjar och överlagrar andra människors arbete. Jag brukar vara öppen för modern konst och hur den måste förhålla sig till en värld fylld av visuell information. Men inför utställningen på Bonniers Konsthall vill jag bara trött utbrista: om ni inte kan göra något bättre, så gör hellre ingenting alls.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om utställningen
2 kommentarer:
Så tråkigt att det inte blev den perfekta "pendangen" till filmen!
Vi såg en mer klassisk utställning, Eugene Jansson på Waldemersudde. Ägnade bussresan hem åt att läsa den fina utställningskatalogen/boken.
Det var mycket trevligt att träffa dig!
Vad bra att ni kom iväg till utställningen ni ville se och blev nöjda med den! Jag tycker alltid om att se nya saker, så jag är inte missnöjd med utställningen idag.
Och det var jätteroligt att ses på riktigt!
Skicka en kommentar