Fram till igår trodde jag att Odessas operahus alltid satte upp baletter och operor med traditionell scenografi och koreografi. Där hade jag fel, och det är jag glad för! Juni månads stora operapremiär, Puccinis Turandot, öppnar med kraft i ett scenrum med kala väggar där filmer kan projiceras, när de tunga draperierna dras ifrån. En dansös uppför en butoh-liknande dans framför den stora operakören. Det som var exotiskt och Asien-klingande i Puccinis musik låter ännu mer främmande i den här moderna ramen, och det är bra. Jag är mycket glad över att ha fått en plats i Amfiteatern, alltså på tredje balkong (näst översta), så att jag kan se ovanifrån hur många som rör sig på scenen.
Liu spelas trovärdigt av en mycket liten kvinna, Natasja Sjevtjenko. Med innerlighet svingar sig hennes röst upp till de höga, bedjande noterna i hennes två vackra och svåra arior, och jag lider med henne. Den osannolika handlingen hindrar mig inte heller från att njuta av kraften och skönheten nar Aleksandr Schultz som Kalaf sjunger Nessun Dorma. Ja, det ryser i mig av lycka då!
Den majestätiska prinsessan Turandot (Tatjana Zachartjuk) rullas först in och ut i imponerande, flera våningar höga klänningar till sitt dyrkande folk. Hennes arior och hennes person hör inte till mina favoriter i operan, men det är ju så fängslande att jag knappt vill blinka när handlingen går mot sitt slut. Jag kan inte riktigt förstå tanken med fågelflockarna och fiskstimmen som drar över scenväggarna då och då, och de stort projicerade kvinnoansiktena (Turandot och hennes anmoder) blir litet enahanda efter ett tag. Men de fysiska inslagen och de nakna scenväggarna ger en bra inramning till den dramatiska musiken och de starka känslorna pa scenen. Underbart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar