Under söndagen spelades två av Thomas Adès' kammarmusikverk av Calderkvartetten. Det inledande, Arcadiana (1994), var en lång, fascinerande, postmodernistisk stråkkvartett. Den rörde sig mellan ypperligt prövande modernitet, provocerande utrop, och romantiska klanger som från Gershwin eller ännu tidigare romantiker. Många sköna glissandi! De unga virtuosa musikerna i Calderkvartetten briljerade och såg ut att trivas med att spela det utmanande stycket.
Efter Adès egen önskan följdes Arcadiana av Sir Michael Tippetts Stråkkvartett nr 2 (1941-42), precis som vid uruppförandet. Det är ett skimrande stycke som inte alls låter enformigt, trots att det är mycket mer sammanhållet än Adès' Arcadiana.
Till avslutning klev Thomas Adès själv upp på scenen och satte sig vid pianot för framförandet av det andra och sista av hans verk, en Pianokvintett från år 2000. Noterna var skrivna i mycket ovanligt taktarter, som 13/26 och till och med 1/5. Det var ett medvetet drag från Adès för att skapa olika tempi i låten. Ja, kvintetten hade en stor dynamik i såväl tempo som ton, men till största delen gjorde den mig faktiskt bara illa till mods. Det fanns något tröstlöst i klangerna, något som aldrig förlöstes. Än en gång var musikerna hängivna och hänryckta, men jag kunde inte njuta av stycket. Jag behöver fundera litet mer på om jag skall gå på fler konserter med verk av Adès under Konserthusets tonsättarfestival.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar