Sofokles' tre dramer Kung Oidipus, Oidipus i Kolonos och Antigone handlar delvis om samma personer, och följer varandra kronologiskt. Jon Fosse förde samman dem till en sammanhållen pjäs i tre akter, som nu satts upp på Elverkets scen.
Magnus Roosmann är en begåvad skådespelare som ofta fått spela biroller, och ofta opålitliga typer. Jag är glad att se honom axla rollen som Oidipus med styrka och känsla, och han är en stor tillgång för pjäsen. I början av första delen rycker hans knytna högernäve som om han är en testosteronstinn kroppsbyggare på anabola. Mot slutet av akten, när han insett att han uppfyllt sitt grymma öde och stuckit ut sina egna ögon, fladdrar handen istället som på en borttynande åldring.
Det är aldrig lätt att iscensätta handlingen i Kung Oidipus, särskilt som alla åskådare redan vet vad som hänt och vad som skall hända. Spänningen när man närmar sig lösningen på vem som mördade Thebes förre kung Laios; när man nystar sig fram till vad som hände med barnet som kung Laios och drottning Iokaste lade ut för att dö; när det uppdagas för Oidipus vilka som är hans verkliga föräldrar och att alla grymma spådomar Oraklet i Delfi har förmedlat från gudarna verkligen gått i uppfyllelse - jag har ännu aldrig sett någon uppsättning som gett riktig trovärdighet och intensitet åt de här ögonblicken. Inte heller nu, tyvärr.
Är det Oidipus' eget fel, det fruktansvärda öde som har blivit hans? Inget land vill ta emot honom, och han hatar sig själv och sitt liv. Skall han straffas för att han och alla omkring uppfyllt oraklets profetior, hur mycket de än försökt och försökt att undfly dem?
Det genomgående temat i tre-i-en-pjäsen är de hårda påbuden på människorna, från gudarna, från de härskande kungarna, och för Antigone vad som händer när påbuden krockar med varandra. När Thebes nye kung Kreon befaller att den fallne Polyneikes inte skall begravas, som straff för att han krigat mot Thebe, vägrar Polyneikes syster Antigone att följa det påbudet. Hon följer hellre gudarnas bud om att begrava sin familj. Att göra rätt mot de döda är mer riktigt, eftersom det är dem man skall tillbringa resten av evigheten med i Hades.
Sheraye Esfandyari spelar Antigone väl, om än litet oslipat; en tunn men trotsig och stark människa som ser orättvisorna och ifrågasätter dem. Kreons roll som förändras och växer under triptyken spelas mycket väl av Johan Lindell. Trots de goda skådespelarinsatserna förblir Döden i Thebe torr och kall, och den förvirrande scenbilden hjälper inte heller. I vissa ögonblick är Jon Fosses formuleringar träffande, men för det mesta tycker jag inte att de ger något nytt liv åt handlingen, och det är vad jag hade önskat mig mest av allt.
Länk till Dramatens sida om Döden i Thebe
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar