tisdag 23 december 2008

Drömfakulteten av Sara Stridsberg

Lilla smarta, ilskna Valerie Solanas. Så många (kvinnor) har älskat henne, velat stödja henne och trösta henne i hennes hårda liv. Hon dog ensam och sönderlevd 1988 i ett hotellrum på slitna Bristol Hotel i San Francisco. Så hemskt och sorgligt att behöva dö ensam. I boken Drömfakulteten låter Sara Stridsberg en Berättare och Valeries mest älskade vänner, Cosmogirl, Silkespojken och Valeries mamma Dorothy, finnas med henne under de sista febriga dagarna i hotellsängen.

Boken berättar i många korta kapitel om Valerie Solanas liv: kärlek och glädje med mamman, som ändå alltid valde män som var dåliga både för henne och Valerie; att börja sälja sin kropp för pengar när männen ändå alltid tog för sig av den; lyckan, förvirringen, och så ilskan som psykologistudent vid University of Maryland. Handlingen rör sig i cirklar framåt, och de drömlika fragmenten förmedlar en stämning och förståelse som går djupare än en mer rättfram berättelse skulle göra.

Starka, smarta Valerie som såg igenom konspirationen! Ingen kvinna skulle någonsin bli lycklig och fri genom att tävla efter reglerna. Hela samhället är inrättat för att hålla alla kvar på sin plats, kvinnorna underst och ständigt till männens tjänst, subtilt som hemmafru eller på knä i en smutsig gränd. Nej, ingen mening vara tyst och snäll längre, enda lösningen som Valerie Solanas såg var att protestera högljutt och våldsamt, och enligt hennes SCUM Manifesto genom att utrota männen som kön. Precis som för RAF verkade det inte möjligt att förändra systemet annat än med en skräll.

Världen på 1960-talet var en tid av uppror och tabubrott. Valerie Solanas' vilda ordmassor passade nästan in på Andy Warhols öppna konstnärskollektiv The Factory. Men inte helt. Både Warhol och Solanas stöttes bort från varandra, och för Valerie Solanas kändes möjligen sveket så svårt att hon därför försökte skjuta Warhol.

Bokens Valerie svämmar över av blixtrande insikter, förolämpningar och avsnoppande svar på dumma frågor. Av de korta, intensiva meningarna som följer på varandra får jag en stark bild av hur Valerie Solanas låter, framför en omvärld som varken kan eller vill hänga med i hennes tankars racerfart. "Kom ihåg att jag är den enda kvinnan som inte är galen här. Får jag en dollar om jag berättar något riktigt äckligt? Okej... M-Ä-N. Ge mig en dollar."

Jag hatar inte män, tvärtom. Men det är så otroligt skönt att höra Valerie Solanas brista ut i sina tirader av manshat. Ibland känns det som att det finns ett halvt dolt kvinnohat i actionfilmer, forskningsområden, litterära klassiker och liknande verk som skall föreställa neutrala, så inarbetat att det inte kan grävas loss med långa, rosamålade naglar på ytterligare några decennier. Då är det befriande att höra Valerie Solanas skrika från den andra ringhörnan: "Vet du att manlighet är en bristsjukdom?" Bara som ett alternativ.

1 kommentar:

Anonym sa...

I går kväll diskuterade Sara Stridsberg, Jon Fosse. leif Zern på Elverket (fullsatt!) och SS talade md en glimt i ögat om sin faiblesse för rättshaverister. VAlerie Solanas.... Medea ....

Lena Kjersén Edman var där.