lördag 22 november 2008

Det är vi som är hemgiften på Södra Teatern


Har ni sett reklambilden för föreställningen? Fyra vilt stirrande män med skägg så vildvuxna att de ser ut att ha vuxit ihop. Och det slutar inte där! När de smyger ut på scenen har de håret stående på ända och ser nästan omänskliga ut. Men publiken älskar dem, och har bara väntat på att få applådera och skratta åt varje steg de tar.

Kollektivet Klungan har samarbetat i fem år, och jag älskar att höra dem varje vecka i radioprogrammet Mammas Nya Kille. Där har de skapat återkommande karaktärer; egensinniga, absurt roliga och alla med sin egen version av verkligheten. Förutom en upplysande inblick i hemlivet hos Peter Nilsson, livscoach, får vi inte möta de rollerna i scenföreställningen, och det blir väl så att jag saknar dem. Jo, kanske är det en ung Mangan vi får se i en sketch, vältalig och frustrerad över att bli avtvingad intimitet av människor han knappt känner.

Frustration, surrealistisk ångest och fyndiga formuleringar är vad de nya rollerna bjuder på scenen. Dessutom har gruppen fått skön koreografi av Birgitta Egerbladh. Den är en njutning att se för oss som alltid drömt om att få jobba på Silly Walks Department. Och varför skall man inte få utföra en förförisk dans med solfjädrar bara för att man är en man i skjorta, jeans och grå kavaj?

Min favorit i föreställningen är mannen som kommer in från sidan och väser fram allt han tänkt att han skall bli. Undertryckt vrede, vilda förhoppningar och en väldigt förvirrad uppfattning om vad som förväntas av olika yrkesroller (och husdjur). Det är då föreställningen som mest närmar sig Kristina Lugns bästa ögonblick. Det är otroligt roligt att höra vardagliga fraser fyllas med liv för att någon tar dem bokstavligt, eller använder dem på nya sätt.

Jag älskar männen i Klungan, och jag vill så gärna älska den här föreställningen. Tyvärr gör jag inte det. Jag ler hela tiden, skrattar högt ibland och känner ömhet för några av de mest tillrufsade gubbarna, men det var varken så vasst att jag gapskrattade, eller så lugnt och flummigt att jag bara kunde luta mig tillbaka och dras ned. Fast alla runt omkring mig skrattade högt genom nästan hela tiden, så det kanske bara var jag som var en torrboll ikväll.

Inga kommentarer: