Nationalteatern i Belgrad gästspelade på Dramaten med Sofokles' tragedi Kung Oidipus, placerad i nutid och lätt moderniserad. Det fanns en tid när jag trodde att historier som denna, eller Il Trovatore, inte skulle kunna hända idag. Men allt eftersom åren gått och olika hemskheter uppdagats, känns det alltför troligt att något liknande skulle kunna hända, och mycket närmare oss än vi tänker.
I den korta, intensiva uppsättningen får vi se hur Kung Oidipus ansätts av sitt folk, som plågas av en grym hetta i landet. Oraklet i Delfi säger att plågan inte upphör förrän mordet på den förre kungen, Laios, hämnas genom att man finner den skyldige. Då och då viftas oraklets trovärdighet bort: hade han inte förutspått att Laios skulle dödas av sin egen son? Men Laios och hans maka Iocasta hade ju inga barn, så den spådomen kan inte ha gått i uppfyllelse. Likså har Oidipus förutspåtts att han skulle komma att döda sin far och gå till sängs med sin mor, och det är lika orimligt. Han har ju lämnat sitt hemland och sina föräldrar, och nu har fadern dött utan Oidipus' förskyllan.
Den som känner historien drar sig nog lika mycket som den blinde siaren Teiresias för att säga lösningen på gåtan högt. Ledtråd för ledtråd ges till att Oidipus är den son som Laios och Iocasta fick men lade ut för att dö. Eftersom han räddades och växte upp i grannlandet Korinth, kunde han återvända som vuxen och ovetande slå ihjäl sin far och äkta hans änka, sin egen mor. Skuld och skam så stor att den inte går att bära, när det grymma ödet uppfylls.
Föreställningen spelades på serbiska, med svensk översättning projicerad ovanför scenen. Även om det var litet jobbigt att behöva flacka med blicken, var det härligt att få se bra skådespelare, okända för mig, och höra det vackra språket talas. Så allt som allt var det en god teaterupplevelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar