Djävulen bär Prada

När jag först hörde om Djävulen bär Prada av Lauren Weisberger, lät den intressant och rolig. Tack och lov lade jag inte ut egna pengar på att köpa boken, förutom det jag lade ut för tidningen den kom som bilaga till. Om det här skall vara en förtäckt självbiografi, hade den unga kvinnan med journalistiska ambitioner aldrig kommit långt utan den här smaskiga historien, så platt och dåligt som hon skriver. Även om man tänker sig att handlingen är överdriven för att bli mer intressant, är det svårt att ta den på allvar.

Huvudpersonen, Andrea Sachs, snubblar in i ett prestigefyllt jobb för en despotisk chef som kräver hennes uppmärksamhet närmast dygnet runt. Andreas vänner och pojkvän blir bifigurer i hennes hektiska liv. Eftersom man bara får höra dem gnälla (över att de aldrig hinner träffa Andrea längre), är det svårt att förstå varför de är vänner till att börja med.

Tyrannen som Andrea jobbar för, Miranda Priestly, chefredaktör för modemagasinet Runway, hunsar sina assistenter hänsynslöst. Hon förväntar sig att de skall uttyda hennes halvt mumlade önskningar, och tillbringa timmar med att leta upp saker och personer inte bara för tidningens räkning utan för att tillfredsställa Mirandas privata nycker. Därtill är Miranda alltid redo att förolämpa dem om de inte tillräckligt snabbt läser hennes tankar och uppfyller hennes önskningar. Jag har svårt att se hur någon kan vara så inbilsk att hon känner att hon kan ställa sådana krav på sina anställda, men ännu svårare att se den organisation som tillåter det eller vilken nytta det skulle innebära för Runway. Dålig management.

Andrea själv är inte mycket mer flerdimensionell än de övriga klippdockorna i boken. Och även om hennes dagliga arbete är motbjudande, tycker jag att det är osmart att "hämnas" genom sådana fjuttigheter som att ta extra långa rökpauser när hon egentligen borde skynda sig tillbaka så snart som möjligt. Men visst, det är mycket möjligt att man kan bete sig så i en omöjlig arbetssituation. Den enda trösten är de drivor av designerkläder och accessoarer hon tvingas in i för att inte skämma ut sig på jobbet. Men efter ett tag går överflödet av dyrbarheter från att vara spännande till att kännas - tja, för mycket, helt enkelt. Och absolut inte värt det slitsamma, förnedrande jobbet.

Filmen Djävulen bär Prada (2006) skrev om handlingen ganska mycket, inte bara av nödvändighet för att sätta stämningen snabbare än vad en bok kan. Många nya trådar gör att en hel del blir annorlunda. Eftersom boken inte är särskilt bra, kan man inte säga att det ena är rätt och det andra är fel. Tvärtom tycker jag att filmen blivit bättre än boken. Mode gör sig förstås bättre i bild än på papper, och de återkommande galna kraven som känns som upprepningar på samma tema i är kondenserade till några få viktiga ögonblick i filmen. Det är bättre på det viset.

Framför allt är det så att de riktigt bra skådespelarna i filmen, Meryl Streep som Miranda Priestly, samt Emily Blunt och Stanley Tucci som Andreas kollegor Emily och Nigel, gör sina roller mer levande än förebilderna i boken. Så filmen är bättre än boken, men ändå inte mer än en bagatell.