För cirka hundra år sedan skrev Frida Stéenhoff ett drama som satte fingret på en orättvisa i samhället: att oäkta barn inte fick ärva sina föräldrar. "Det finns inga oäkta barn, bara oäkta föräldrar" säger pjäsens huvudperson, fru Aina Rosdal (Ann Petrén). Hennes förmögne bror har dött, och det visade sig att han hade en tioårig son utom äktenskapet, Sven (Gunilla Röör). Men utan testamente ärver Sven ingenting, däremot systern Aina, eller snarare hennes make Henry (Johan Ulveson).
Aina vädjar till sin man att låta pojken få vad han borde, men Henry håller hårt på att följa lagen, delvis för att han vill att samhällsstrukturen skall upprätthållas, och delvis förstås för att det ger honom stor ekonomisk vinning. Hans oresonlighet gör Aina förtvivlad och skapar en spricka mellan dem båda. Svens informator, adjunkt Gardelli (Lars Bringås) önskar såväl rättvisa för pojken som en lagändring som skulle ge alla biologiska barn arvsrätt efter sina föräldrar, och värvar Aina som talare i frågan.
Det finns alltid en risk att de litterära kvaliteterna blir lidande i ett verk med ett tydligt budskap. Stadsteatern brukar oftast stå för bra skådespeleri och god regi, men här blir nästan inget rätt. Scenografi, ljud, ljussättning och regi känns oftare som irritationsmoment än som en integrerad del av pjäsen. De långa och kantiga replikerna framsägs litet styltigt, och till och med en så bra skådespelerska som Ann Petrén låter onaturlig. De enda scener som flyter riktigt bra är de två intensiva uppgörelserna mellan Aina och Henry, där det moraliska dilemmat blir personligt. Jag tror att Stéenhoffs pjäs kunde gjorts mycket bättre, och är litet ledsen att den här uppsättningen inte blev tyngre.
Länk till Stadsteaterns sida om Den smala vägen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar