tisdag 24 juli 2007

In a Dark Wood av Amanda Craig

Jag har en lång lista över böcker jag vill läsa, och In A Dark Wood stod på den sedan flera år tillbaka. Under den tiden hade jag hunnit glömma vad den skulle handla om, och blev litet överraskad när jag äntligen fick tag i den. Handlingen knyter an till ett antal sagoböcker, skrivna av berättarens döda mor, men är inte i sig en fantasyberättelse, vilket jag hade fått för mig.

Benedick Hunter, huvudpersonen och berättaren, bor i London, är i trettioårsåldern och har anledning att känna sig pressad. Skådespelarkarriären går på halvfart, han är skild från sin fru, och förhållandet till barnen är visset. Efter hand växer hans intresse för de barnböcker hans mor skrev och illustrerade, och han börjar söka upp människor som stått henne nära för att ta reda på mer om hennes liv. Laura Hunter tog sitt liv när sonen var sex år gammal, och de familjemedlemmar hon lämnade efter sig i Amerika har han aldrig träffat. Hans egen son är nu också sex år, och följer med Benedick till södra USA din hans efterforskningar leder honom. Deras upplevelser och sinnesstämningar påverkas av de suggestiva sagorna, som Benedick läser för sin son.

När de kommer fram till Lauras syster och hennes dotter, som bor i huset där Laura växte upp, ser de båda världen halvt om halvt som en saga, befolkad av magiska personer. Samtidigt ser man som läsare att så som Benedick rusar händelserna i förväg, kan det bara sluta med en krasch.

Berättelsen innehåller en del välformulerade insikter, som författaren dock är litet för ivrig och stolt över att få servera, tillsammans med ett antal moralkakor. Fattiga amerikaner är tjocka, amerikansk mat smakar ingenting, barnboksförfattare är underskattade. Kanske inte så revolutionerande, nej. Inte heller den nödtorftigt maskerade psykologiska utvecklingen och återkopplingarna till den mörka skogen. Med undantag för de suggestiva sagorna och deras illustrationer, som återges i ord, är språket och handlingen väl stapplande. Amanda Craig är litteraturkritiker, och borde kunnat åstadkomma något bättre än den här torftiga prosan. Det är märkligt hur några få rader ur en saga kan frammana så mycket rikare inre bilder än aldrig så långa miljöbeskrivningar.

Den stora behållningen med boken är att den fick mig att fundera över alla sagor jag läste i de tidiga tonåren. Under några år läste jag många folksagor från alla delar av världen, och fascinerades av hur lika de är under ytan: dygden får sin belöning, tålamod och ödmjukhet räcker längre än dumdristighet, till sist skipas alltid rättvisa. Jag har inte tänkt på dem på flera år, men inser hur mycket de har påverkat min moral och livsåskådning, vilket väl också var meningen när de skrevs. Det är lätt att känna suget efter att se sitt eget liv som en berättelse, som ju måste ha ett lyckligt slut. Jag tror att det bästa är att inse att alla berättelser inte ens har något slut, att personer kan ha mer än en tilldelad roll (ond/god/oegennyttig), och att inte låsa fast sig vid hoppet för länge - men att för den delen inte förkasta tanken att ting, människor och händelser kan vara magiska under sin alldagliga yta.

2 kommentarer:

The Loser sa...

"Det är lätt att känna suget efter att se sitt eget liv som en berättelse..."

Det är sant. Det kan vara farligt frestande att se sitt eget liv som en berättelse.

Du skrev ett par uppskattande kommentarer hos mig för en tid sedan. Nu har jag läst en del hos dig. Du skriver mycket bra och jag håller helt med dig om det feberdrömlika hos Herta Müller - det träffar stämningen i hennes böcker perfekt.

Du tränar närstrid och spelar klassisk musik för dina grannar? Vad gör du mer?

Jenny B sa...

Tack för komplimangen!

Just nu har jag semester och hinner läsa mer än vanligt, vilket känns toppen. Jag jobbar inte med kultur (att jag livnär mig som "international gambler" är faktiskt sanning, om än med modifikation), så bloggen är mitt sätt att leva ut mina hemliga kulturjournalist-drömmar.