tisdag 20 februari 2018

The Dream-Quest of Vellitt Boe av Kij Johnson

I H.P. Lovecrafts berättelser får vi ibland läsa om Dreamlands och dess städer, landskap och invånare. De människor som hamnat i Dreamlands söker sig tillbaka med lyckat eller olycksaligt resultat, och likt dem har nog många läsare också längtat efter att få veta mer om Drömlandet. Lovecraft har redan gett många detaljer som eggar fantasin. Nu har Kij Johnson plockat upp flera av dem och skrivit en bok som ser det hela från andra hållet, berättad av en infödd invånare i Dreamlands.

Det finns vanliga människor och ett vardagsliv i Dreamlands, trots att likgiltiga eller illvilliga gudar då och då vaknar upp och skapar förstörelse mest för nöjes skull. Att avstånd mellan platser aldrig är desamma gör naturvetenskaperna till något annat än i vår värld, men icke desto mindre finns det universitet, och vår huvudperson Vellitt Boe är matematikprofessor vid ett universitet i Ulthar. En av hennes bästa studenter har rymt - med en man från the waking world! Vellitt vet en del om lockelsen att färdas mellan världarna och upptäcka nya fenomen, men om Claire Jurat lämnar Dreamlands kan det få stora och skadliga efterverkningar för universitetet och kanske hela Ulthar.

Det finns några portaler mellan Dreamlands och the waking world, svårtillgängliga och vaktade av präster med utmanande ritualer. På Vellitts resa till någon av dessa övergångar färdas hon genom landskap och möter kreatur vi läst om i H.P. Lovecrafts historier. Det är en svindlande känsla för en läsare att känna igen sig i något som är en förvriden version av vår värld! Kij Johnson använder sig av det som Lovecraft drömt ihop om varelser som zoog och gug, platserna Celephaïs och Leng, och egenheter hos himlen och månen i Dreamlands, men skapar en helt egen berättelse, originell inom Lovecraft-lore. Hennes språk innehåller liknande målande beskrivningar som Lovecrafts, men hon ger sina personer rikare, mer trovärdiga personligheter vilket är välkommet. Vellitt Boe har levt sitt liv i Dreamlands och känner till farorna, de små och de större, och kan luta sig mot sina erfarenheter och kunskaper när hon ger sig i kast med utmaningarna på vägen - och ofta på gudomlig eller icke-gudomliga slump.

The Dream-Quest of Vellitt Boe är en kort med innehållsrik bok, som kan läsas och uppskattas utan förkunskaper om H.P. Lovecrafts spännnande bestiarium, men är ett fint resesällskap för alla som längtat tillbaka till Dreamlands.

Fler böcker av Kij Johnson:
Fudoki

söndag 18 februari 2018

The Death Of Stalin


Så dråpligt! Mitt under radioninspelningen ringer Den Store Ledarens sekreterare och instruerar om ett samtal tillbaka om sjutton minuter. Vilket telefonnummer var det? Hur många minuter har gått? Vad kan Den Store Ledaren vilja? Jo, han vill ha en inspelning av konserten han nyss hörde på radion. Men den spelades ju inte in! Hur skall man göra för att uppfylla Ledarens begäran? Det är en klassisk upptakt till en fars, men korsklippt med radiostudion visas allvaret i form av människor som förs bort och avrättas efter Den Store Ledarens listor. Mannen själv, Stalin, och hans beslutsfattande kommitté, skrattar dock gott åt makabra skämt om människorna de torterat och dödat. Men alltid med vaksamhet och beräkning, för ingen vet vem som kan hamna i onöd och Gulag härnäst.


Då händer det otänkbara: Stalin drabbas av ett slag och ligger oförmögen att handla och tala. Kanske var det inte så otänkbart, för intressenterna är snabbt beredda att intrigera om makten för egen del. Den otäckte Lavrentij Berija, chef för säkerhetstjänsten NKVD, är snabbt på plats i Stalins grandiosa datja med specialkunskaper om var komprometterande dokument sparats. Mycket snart ansluter Chrustjov, Molotov, Malenkov och de övriga i kommittén, och striden om ledarrollen är i full gång, trots att Stalin inte är helt död än.


De flesta stora rollerna spelas av skådespelare som är mycket kända från andra håll: Steve Buscemi, Jeffrey Tambor, Jason Isaacs, Michael Palin med flera. Det ger en tyngd åt de sovjetbyråkrater som annars skulle vara anonyma för många tittare, och gör att man kan föreställa sig vilka olika maktbaser de sitter på - efter mycket cyniskt och blodigt intrigerande. Handlingen tar sig friheter med den verkliga historien, men ger den intressanta provkartan av olika personligheter i Sovjetstaten. Där finns de som fortfarande älskar Stalin personligen trots att han satt dem i fängelse, de som gärna offrar familjemedlemmar för partiets (och sitt eget) väl, de som gör allt detta offentligt men under ytan är beredda att byta sympatier i en handvändning för att skapa nya allianser och maktbaser.


Musiken i filmen är mycket väl utvald: förutom Mozart och Chopin omisskännliga toner från de viktiga ryska kompositörerna Tjajkovskij och Sjostakovitj, som fångade stämningar i landet under olika tider. Filmen The Death of Stalin baseras på en serieroman av Fabien Nury och Thierry Robin, och det bidrar säkert till hetsigheten: en signifikant scen, några rappa repliker, någon som sätter krokben för en annan; scenbyte, nya nålstick mellan ett par andra spelare, med implikationer som följer tätt inpå. Det är också en utmärkande stil för regissören Armando Iannucci, som står bakom andra giftiga politiska komedier som The Thick Of It och Veep. De illvilliga skämten duggar tätt, och det är omöjligt att låta bli att skratta trots att man vet hur mycket blod och smärta som lurar bakom hörnet. I en diktatur finns det ofta inget annat att göra än att skratta åt eländet, och åt idén att de som styr över miljoners lidande själva är småaktiga fegisar. The Death of Stalin visar just det mycket, mycket skickligt. Under eftertexterna kommer en viktig förankring i verkligheten: foton av de medverkande där icke önskvärda personer målas över eller försvinner helt och hållet, en påminnelse om hur historien skrevs om i länder nära oss för inte så många decennier sedan.


fredag 16 februari 2018

Oidipus / Antigone på Dramaten

Alltför väl känner väl alla vi i publiken till Oidipus öde: att döda sin far och äkta sin mor. Men ingen på scenen gör det när pjäsen börjar, och den otäcka sanningen är något de bara långsamt avtäcker, motvilligt, noga undersökande varje detalj som skulle kunna tala för eller emot det som några av dem börjar ana. Eirik Stubøs uppsättning på Dramatens stora scen är den kylslagna ram som ger varje vändning i handlingen sin intensitet: en naken scen och tunga pauser som låter varje replik och dess innebörd sjunka in. Scenen är inte bara tom utan hög, så att det syns hur små människorna är, leksaker för gudar utan sympati för sina dockor.


Ledtrådarna till gåtans lösning tycks ligga framme från början, men ingen vill koppla samman dem.
Människorna i dramat ser bara sin egen roll, och försöker hitta bevisen för att just det de omedvetet fruktar inte skall vara sant. Tack vare det neutrala framförandet blir pjäsen en utmanande filosofiövning: om detta inte är sant, så faller allt vi nyss sade; om detta är sant så följer även detta andra. Personligen uppskattar jag den intellektuella spelstilen, som ger spänning åt varje steg emot det grymma slut som vi åskådare känner till sedan åratal tillbaka.


Det återhållsamma tonläget fortsätter i kvällens andra pjäs, där Oidipus efterlevande dotter Antigone pressas mellan två tvingande uppgifter. Den ena är att begrava sin bror Polyneikes, men den andra är att sky och vägra att begrava samme bror, då han hör till dem som angripit hemstaden Thebe i det nyss avslutade inbördeskriget. Fosterfadern Kreons påbud att lämna Kreons kropp åt korparna och hundarna låter rimligt för en härskare som vill ena sin stad med makt. Just därför upplever jag det som synd att Antigone får svara skrikande, driven av känslostormar, som om hennes argument inte hade samma logiska vikt som Kreons. Till slut finns av de fyra syskonen bara systern Ismene kvar, i ett mellanläge där hon nekas eller avvisar tillhörighet med de båda sidorna som har brutits mot varandra. Hennes få ögonblick i slutscenen är en stark bild av dem som står vid sidan av gudarnas och hjältarnas kamp, varken får äran eller döden men heller inget däremellan.


Kören på scenen är reducerad till två personer, Per Mattsson och Kicki Bramberg, varav den senares repliker låter bibliska i sina ordval. Alla på scenen spelar sina roller väl, men allra starkast lyser Reine Brynolfsson och Stina Ekblad som Oidipus respektive Iokaste. Efter två och ett halv tusen år är Sofokles pjäser fortfarande mycket sevärda, särskilt i den här givande tolkningen.


Länk till Dramatens sida om Oidipus / Antigone


Foto: Sören Vilks

torsdag 15 februari 2018

Vinter Uppsala 2018, söndagen

Vem är du? Vem är jag? – Framtidens människor
Hur kan framtidens människa komma att se ut, modifierade av mekaniska och biologiska innovationer? Torill Kornfeldt började med att presentera några samtida cyborger: Neil Harbisson, född färgblind, kan tack vare en antenn fäst i skallbenet ta emot telefonsamtal, signaler från satelliter och information om färger i omvärlden. Moon Ribas har en sensor inopererad i vänster arm som vibrerar då den får signaler om jordbävningar någonstans i världen. Risken finns dock att när man väljer att plocka upp en ny form av input, så stör det ut någon annan av de signaler kroppen tar in. Mer vanligt är ändå hjälpmedel som förstärker och stöttar där en existerande funktion brister, som proteser för saknade kroppsdelar och cochleaimplantat som kan hjälpa döva att höra. Syn och hörsel, och i nästa steg känsel, är sinnen som ganska lätt kan "lagas", medan lukt och smak ligger längre bort i utvecklingen. Hur kan man gå längre i den riktningen? Sjukdomar med tydliga problemformuleringar som Alzheimers och epilepsi kommer att kunna botas eller lindras. Skall vi också börja sikta på att förbättra de egenskaper vi har ytterligare?


Neuralink är Elon Musks projekt för att läsa signaler från hjärnan icke-invasivt, och den tankeläsningen är tänkt att ske med mycket hög bandbredd. Tänker du på en röd bil skall det inte bara läsas som en tanke på en röd bil utan även doften av bensin, känslan av vinden i håret och vibrationerna från ratten. Det pågår fem liknande projekt i världen just nu med olika lösningsförslag: neural dust, sensorer i blodet; och signalöverförande silkestrådar som läggs över huvudet. Över detta är ingenjörer entusiastiska, medan kognitionsforskare är mer skeptiska till hur mycket man kommer att kunna uppnå.

Genteknik är en annan väg att gå för utveckling av människan. Tack vare CRISPR kan genmodifiering ske mycket snabbare, billigare och effektivare än förr, vilket gör det mycket lättare att experimentera. Men med genmodifiering måste vi komma ihåg att det inte bara påverkar den person det utförs på, utan även alla hens barn och barnbarn för all framtid. Husdjur kan redan idag klonas, och än så länge finns ett gentlemen's agreement om att inte klona människor, men det är bara en tidsfråga innan det kommer att ske, hur opraktiskt det egentligen än är att göra.

Att skapa hybrider av människogener och djurgener vore nyttigt för forskningen och medicinen. Det har skapats möss med råtthjärtan. Grisar med människohjärtan vore användbara för organdonation, och djur med ännu högre procentandel av människogener vore lämpliga för läkemedelstester. En idé vore att om ett barn med en mycket ovanlig genetisk sjukdom föds, skulle man kunna låta skapa en gris med samma sjukdom och testa mediciner och terapier på den innan man tillämpar dem på människan. Men alla dessa frågor möter stort motstånd ur etiska och moraliska synvinklar, och förhoppningsvis kan världen gå långsamt fram på den här vägen.

Att designa sitt barn innan det är fött kommer inte ens heller att bli särskilt lätt. Tidigare tänkte man att en gen styrde en egenskap, men kartläggningen av det mänskliga genomet visade att t.ex kroppslängd bestäms av 200 gener tillsammans, och en enstaka gen kan påverka inte bara en utan hundratals andra egenskaper. Idag hoppas biologer att AI kommer att kunna bli tillräckligt bra för att hitta sambanden, men det är en bit kvar tills dess.

Frankenstein 200 years
Under ledning av Anders Björkelid samtalade John Clute, Anna Davour, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg om Mary Shelleys bok Frankenstein, som gavs ut för just tvåhundra år sedan. Anna Davour läser om den då och då och hittar ständigt nya detaljer att fördjupa sig i. John-Henri Holmberg anser den vara den första kompletta SF-romanen. John Clute flikade in att boken först utnämndes till det 1973 av Brian Aldiss, kanske för att reta etablissemanget, men det är en titel som passade och som blivit kvar. Elizabeth Hand förde fram att de många filmatiseringarna ofta tonat ned de feministiska teman boken har, vilket är signifikant då den inte översattes till svenska förrän 1959 och alltså bara representerades av filmer innan dess. Det hädiska i berättelsen, att skapa liv, är inte längre vad som chockerar, utan historiern har snarare fått vara ett exempel på galna vetenskapsmän som sysslar med sådant de inte förstår.

I boken vänder sig Frankenstein först till de "gamla vetenskaperna" - alkemi med flera - men de kan inte hjälpa honom med det han vill. Det är forskarna vid universitetet i de nya vetenskaperna - fysik, medicin - som kan visa honom det han vill uppnå. Men egentligen fördjupar sig inte boken i det vetenskapliga aspekterna, däremot desto mer i de morbida detaljerna kring att införskaffa och arbeta med kroppsdelarna från döda människor. Detta förstärktes i den omarbetade upplaga 1831 då monstret gjordes mer monstruöst, men ursprungligen var han än mer av ett existensiellt hot mot människan, mer mänsklig än sin skapare, en ensam själ som längtade efter att höra till någonstans. Mary Shelley hade själv förlorat ett barn och skrivit om hur hon önskade att de hade kunnat massera tillbaka värmen och livet i det. Dessutom hade hennes mor dött vid Marys födsel, så även hon var övergiven av sin skapare. Man kan också koppla berättelsen till ett samtida slavuppror på Haiti, mycket omtalat vid den tiden.

Berättelsen om Frankensteins monster har en ramberättelse om en polarfarare, vilket har paralleller med "monstrets" egentliga mänsklighet: en vanlig föreställning var att det bortom den ogästvänliga kylan vid polerna fanns mildare klimat och andra civilisationer. Monstret, som inte har något namn, ser otäck och skrämmande ut, men en blind man som talar med honom märker bara hur vänlig och klok han är. Kanske finns en ny och bättre människa bakom den fula ytan.

Böcker med liknande tema från senare år rekommenderades:  Unbound av Christopher Osborne och Brittle Innings av Michael Bishop.

The Encyclopedia of Science Fiction
John Clute, som redigerat The Encyclopedia of Science Fiction sedan starten, intervjuades om sitt arbete av Johan Jönsson som själv arbetar på wikipedia. 1979 när projektet påbörjades kom inspirationen från The Golden Age of Science Fiction, och man hade en idé om att faktiskt kunna berätta allt från A till Z. 1979 års upplaga innehöll 735000 ord, men inom en vecka efter utgivningen hade Clute kommit på flera saker som blivit fel eller saknades. 1993 kom en andra upplaga med 1350000 ord, och därefter arbetades det på en CD-ROM som blev hemsk. Omkring år 2000 föreslog han en tredje upplaga men bara online, och vid 2011 fanns fem och en halv miljon ord att läsa i The Encyclopedia of Science Fiction på internet. Två och en halv miljon av dem är skrivna av John Clute, inklusive nästan alla författarporträtt, men han har redigerare som kontrollerar att han skrivit objektivt och vare sig för nedslående eller för entusiastiskt. Större teman skrivs om av en grupp av bidragsgivare.

Vi kan aldrig fullt beskriva nuet men vi kan beskriva försöken att beskriva nuet. John Clute berättar att verket inte (bara) är en avspegling av nuläget utan ett försök att förändra genren och också världen. Förr inkluderade de inga författare som inte var översatta till engelska men nuförtiden gör det de, och si, då kan det hända att förlag plockar upp dem och översätter dem. I författarporträtten skrivs aldrig att de varit/är bortglömda, man vill hellre skriva om dem som att de fortfarande är relevanta, och även då kan det hända att deras verk plockas upp och återutgivs och diskuteras.

Raketdrömmar – från stumfilm till SpaceX
Så här några dagar efter den lyckade uppskjutningen av Elon Musks raket Falcon Heavy gav oss Anna Davour en återblick på raketdrömmar under det senaste hundratalet år. Förmodligen har vi delvis månen att tacka för att vi drömmer om rymdfärder - den hänger där, nästan inom räckhåll, och lockar oss till att besöka den.

Frau im Mond

Fritz Langs Frau im Mond (1929) är estetiskt tilltalande men också en mycket realistisk skildring av en månfärd, med förståelse för behovet av rymddräkt och tyngdlöshet i farkosten. Ett humoristiskt och talande inslag är en liten pojke som säger att han kan allt om rymdfärder, för det har han läst i (fejkade) äventyrstidningar om månfararen Nick Carter. Men redan 1903 hade ryske forskaren Konstantin Tsiolkovskij funderat mycket på hur rymdfärder rent praktiskt skulle komma att ta sig ut. Han hade läst Jules Vernes berättelse och tänkt att det nog inte skulle fungera på det sättet.

Man Will Conquer Space Soon! var en artikelserie som under 1950-talet lockande beskrev hur raketer och rymdfärder skulle komma att gå till. Betoningen låg just på att ta sig ut och erövra rymden, och planerna för utförandet och bemanningen av farkosterna och kolonisationen av Mars var detaljerade och självsäkra. Efter månlandningen 1969 gick dock luften ur rymddrömmarna för en tid. Men sedan 2001 har vi faktiskt konstant haft människor i rymden, och vi har ju en fjärrstyrd farkost på Mars! Skall vi hellre skicka ut obemannade raketer, då det blir så mycket krångligare att hålla människor vid liv i rymden? Men just arbetet med att sända upp människor driver teknikutveckling så mycket framåt, och dessutom har människan en fysisk längtan att följa med bort från jorden, så det går inte att bortse ifrån. Nya aktörer ger sig in i leken: i år kommer både Kina och Indien att skicka raketer till månen! Kina kommer att landa på månens baksida. Undrar vad de kommer att hitta där?

onsdag 14 februari 2018

Vinter Uppsala 2018, lördagen del 2

SF criticism
 Två herrar helt klädda i svart, John Clute och John-Henri Holmberg, båda med gedigna SF-kunskaper, samtalade om kritik med glidningar in till närliggande ämnen, och gnabbades då och då även om vem som hållit på längst med att recensera böcker. (Hoppas att tävlingen kommer att fortsätta i många år till!)

Spoilers i recensioner är en trätofråga för många. John Clute kan tänka sig att berätta något som är en spoiler enligt läsarens förväntningar, dock inte enligt hans egna förväntningar. Han kan se hur en spoiler kan ge läsaren/tittaren möjlighet att fokusera på annat än storyn. John-Henri Holmberg fyllde i med sina erfarenheter från att recensera kriminallitteratur. Läsare kunde klaga på att han avslöjade slutet på, till exempel, boken Hannibal, men han gjorde det just för att visa hur dåligt och oärligt skriven den var. Han anser att en viktigare fråga än detaljer i handlingen är hur väl använd och utvecklad den är, och om det är bra så är boken läsvärd även om du vet hur den slutar. Här vill dock jag flika in att jag starkt föredrar att inte bli spoilad. Momentet när något avslöjas, vare sig det är något hemskt eller bitar som faller på plats till en helhet, är en känsla väl värd att uppleva även om boken har stora kvaliteter i övrigt. Vad gäller att låta fokus flyttas från det spoilade till annat har jag upplevt att jag, då jag i förväg vetat något signifikant, tvärtom missat andra detaljer bara för att jag väntade på det stora avslöjandet. Så visst finns det ett värde i att se/läsa om något när man vet hur det skall gå, men första gången vill jag veta så litet som möjligt om vad som väntar för att själv få värdera vad som är viktigt.

Holmberg gav ett intressant exempel på hur kritik av ett verk säger mycket om recensenten själv, i form av C.L. Moores berättelse No Woman Born (1944). I en variant på Frankenstein-temat skildras hur den undersköna dansösen Deirdre som så gott som förstörts i en eldsvåda och återskapats i robotkropp, steg för steg och mot sina beundrares rekommendationer, väljer att återuppta sin karriär. Hennes vilja av stål tolkades som ett hot från en begynnande robotarmé av samtida recensenter, men kan idag ses som en kvinnas väg till frigörelse. Ingen kom på tanken att fråga författaren själv vad hon menade. Clute inflikade att vi förmodligen läser historier idag med fördomar och förutfattade meningar som framtiden kommer att förkasta.

Vad är framtiden för SF? Hur ser framtiden ut i SF idag? Holmberg ser en nostalgivåg där tidigare och ofta juvenila berättelser skrivs om för en aningen mer vuxen publik, och tycker att Kim Stanley Robinson är den enda seriösa framtidstänkaren. (Litet väl snålt med berömmet, är det nog fler än jag som tycker!) Holmberg ser också böcker med alarmistisk propaganda från alla håll på den politiska skalan; böcker som vill visa att gör vi inte si så är vi dömda att gå under, medan andra böcker vill visa att gör vi si istället för så är vi dömda att gå under. John Clute ser att hoppet om bättre teknologi som drev tidigare SF är svagare idag när vi har en så komplex värld med stor teknikutveckling. SF behöver ta tydligare avstamp i var vi är idag.

Guest of Honour Interview, Elizabeth Hand
Det är ofta intressant att få höra om drivkrafterna och vad som format en författare. I samtal med Johan Anglemark berättade Elizabeth Hand att hon hade en lugn och tråkig uppväxt, och likt de flesta författare velat skriva böcker sedan hon var liten. När hon blev vuxen upptäckte hon dock att det är svårt att 1. skriva, 2. skriva klart, 3. bli publicerad. Hon älskade musik och ville bli musikkritiker för att få anledning gå på många konserter och sedan gå hem att skriva, men hade inte tillräckligt med kunskap och energi för det. Hon försökte skriva pjäser men förstod att hon inte skulle bli bra på det. Måla, dansa, fotografera, skriva poesi - allt det intresserade henne men efter att ha provat och inte känt sig kompetent nog blev hennes utväg att skriva fiktion. Dock skriver hon mycket om konstnärer och artister, och i sina kriminalromaner använder hon sig av konst som ett substitut för det övernaturliga i sina fantastikberättelser.


En kritisk punkt i Hands liv var när hon på college spelade upp för teatersällskapet och gjorde riktigt dåligt ifrån sig. Räddningen var att hon sade att hon även kunde jobba med annat, t.ex ljussättning, vilket gav henne rikligt med jobb i teatern. Att klara en sådan genomklappning och sedan rädda sig själv var en nyttig upplevelse. Som hon uttrycker det i boken Radiant Days tycker hon att vi människor har ett ansvar för att lämna något efter oss; konst, magi, en lärares avtryck i minnet hos sina studenter.

Elizabeth Hands böcker börjar ofta med en plats, kanske en plats hon känner rädsla eller nyfikenhet inför och som hon sedan måste utforska. Hon skriver ofta uttryckligen för fler sinnen än syn, och väver gärna in taktila känslor i berättelserna. Hennes huvudperson Cass Neary fotograferar med analog kamera - hela processen är mycket mer fysisk än att fota digitalt och det definierar en stor del av Nearys personlighet.

För några år sedan blev hon pushad av sitt förlag mot att skriva mer mainstream, vilket tog henne till böckerna om Cass Neary. Den första, Generation Loss, hade hon påbörjat och gett upp flera gånger: som fantasy, som skräck, men det fungerade inte. Även om det var svårt att skriva utan fantastikinslaget, och hon faktiskt inte gillade det, var det som kriminalroman den till slut fick sin form. Hon blev glad när hon därefter fick återvända till fantasy-skrivandet.

Ofta stöter Hand på en intressant person i historien hon skulle vilja fördjupa sig mer i. Hur då? Jo, genom att skriva en bok om dem. Så har hon gjort med Arthur Rimbaud och håller nu på med Henry Darger, som skrev det underliga allkonstverket om The Vivien Girls, en bok som förmodligen kommer att komma ut före nästa Cass Neary-bok.

Slutet är nära... eller? SF och knappa naturresurser
Lika väl som man kan skärskåda hur korrekt en film eller bok beskriver teknik för rymdresor eller AI-utveckling, kan man vara noga med hur grundläggande nationalekonomiska sammanhang följs (eller inte). Det är alltid intressant att höra Jesper Stage, professor i nationalekonomi vid Luleå Tekniska Universitet, och i år gick han igenom hur samhällen historiskt sett har hanterat resursbrist och kontrade det med (skräck-)scenarier ur SF.

Kategoriska uttalande om hur länge naturresurser kommer att räcka (några år till, för evigt) har ofta slagit fel. Även om man räknar rätt på hur mycket som finns kvar och hur mycket som används per år, är det många påverkande faktorer som glöms. Det finns några samband som observerats vid större händelser som oljekrisen och den förutspådda matbristen på 1970-talet. Stigande priser på en råvara kan orsaka panik i onödan.  Utan att få med alla steg i kedjan i min beskrivning går det ut på att högre priser tvingar människan till att bli kreativ på flera olika sätt: ransonera användningen, förbättra utvinningen, hitta helt andra alternativ. Detta har hänt gång på gång under vår historia. Så skall man skriva en SF-historia som bygger på att en resurs tagit slut, bör man förklara varför ingen hittat en lösning på det problemet. Att alla blivit för dumma är ganska svårt att göra intressant!


Stage gav exempel på tidiga SF-berättelser där människan (delvis) faktiskt hittade lösningar på stora problem: The Night Land (1912) av William Hope Hodgson där solen slocknar, The Man Who Awoke (1933) av Laurence Manning, Anthem (1938) av Ayn Rand. Deras problem är snarare motstånd från politiker och industrier som inte vill ge upp sina fördelar.

Men på 1960- och 70-talen, under en råvaruboom, kom istället alarmistiska verk om hur det gick utför med världen på grund av miljöförstöring: Make Room! Make Room! (1966) av Harry Harrison, The Sheep Look Up (1972) av John Brunner och King Kong Blues (1974) av Sam J. Lundwall beskriver världar som går åt skogen utan att någon gör något åt det, vilket faktiskt bortser från kreativiteten hos de dåtida idealisterna och de politiska regleringar av miljönyttjandet som faktiskt skedde.

Under 1980- och 90-talet sjönk råvarupriserna igen, och resursknapphet som tema i SF tonade bort igen. Vad som istället hamnade i fokus var samhällen som bröt samman, en brist på social sammanhållning, till exempel i Octavia Butlers Parable of the Sower. Samtidigt med råvaruprisboomen på 2000-talet kom The Hunger Games, där bristen på mat inte är likformigt utbredd utan fortfarande orsakas av en social knapphet, där några ändå lever i överflöd.

Paolo Bacigalupi har skrivit många böcker om resursknapphet, främst skyhöga energipriser, där tyvärr inte människans kreativitet har löst problemen. Det hade ju varit så lönsamt, och ändå har ingen kommit på något nytt! I Robert Wilsons böcker om Julian Comstock har världen brutit samman och återhämtat sig till ett sorts 1800-tal och vill inte gå vidare för att inte falla tillbaka i det syndiga 1900-talet. Men där sker ändå en teknikutveckling, bara för att länderna känner konkurrens från varandra och inte vill komma på efterkälken.

Idag talas om den förestående vattenbristen i Kapstaden. Den har varit känd i flera år, men inget har gjorts åt den tidigare på grund av ett dysfunktionellt politiskt system på nationell nivå - vissa självklara lösningar har varit förbjudna eller bara inte genomförts. Det har dock börjat röra på sig nu. Även Paolo Bacigalupi har sagt att problemen med vattenbrist i hans senaste bok skulle kunna lösas på några månader med rätta politiska medel. Det kan ses som att SF mer och mer ser hur flera faktorer och människans vilja eller ovilja är ingredienser i historier om resursknapphet, och det är förstås bra när berättelser tar upp information från omvärlden och blir mer komplexa och trovärdiga på alla plan.

Remembering Ursula K. Le Guin
John Clute, Elizabeth Hand och John-Henri Holmberg samtalde under mild ledning av Jessica Elgenstierna om SF-nestorn som tyvärr lämnade oss i vintras, Ursula K. Le Guin. Clute, som skrev hennes dödsruna för The Guardian, nämnde hur hon presiderat över SF i många år. Man kunde inte ens säga emot henne då hon uttryckte sig så balanserat och inkluderande av skilda åsikter. Så civiliserad och lugn som hon var kunde hon gå till rätta med litterära institutioner om hur dumt det var av dem att inte inkludera SF i relevant litteratur. Själv finns hon ju, litet överraskande, i den litterära kanon som den kräsne Harold Bloom upprättade, med sin bok The Left Hand of Darkness.

Clute och Holmberg är oense om ifall The Ones Who Walk Away From Omelos är fantasy eller science fiction. Ett bra svar är att det är en saga med en moral att ta till sig och fundera över. Den berättelsen förutspås att höra till det arv hon lämnar efter sig som kommer att läsas och diskuteras länge. Elizabeth Hand nämner att Earthsea-böckerna som några som kommer att fortsätta vara relevanta, som bra barnböcker alltid är, och dessutom en port vidare in i hennes författarskap. The Left Hand of Darkness är en bok som John-Henri Holmberg gärna ger bort även till dem som säger att de inte gillar att läsa fantastik. Han rekommenderar oss alla att se inspelningar av Ursula K. Le Guin på Youtube, läsa hennes essäer, brevväxling med James Tiptree Jr. och vad hon skrivit på sin blogg, och tror att hennes böcker är tillräckligt intressanta och välskrivna för att de skall läsas i många år än efter att hon nu tyvärr har lämnat oss.


tisdag 13 februari 2018

Vinter Uppsala 2018, lördagen del 1


Mellan Kontur 2017 i Uppsala och Fantastika 2018 i Stockholm dök det upp en liten men välfylld SF- och fantasyhelg i Uppsala - tack för det, kära arrangörer!

Hur läser vi SF?
Första punkten efter invigningen var en diskussion om huruvida vi läser science fiction och fantasy annorlunda än "vanlig" och litterär fiktion, med en panel bestående av Anders Blixt, A.R. Yngve, Thomas Årnfelt och moderator Anna Davour. En undersökning har visat att en berättelse som utspelar sig på en rymdstation ger lägre identifikation och upplevelse av litterära kvaliteter än samma berättelse utan SF-inslag. Detta har diskuterats livligt i flera sammanhang sedan dess, med kunniga läsare som funnit hål i hypotesen, utförandet och tolkningen av undersökningen. I Drakensalen där Vinter Uppsalas föreläsningar hölls satt en publik som absolut kände inlevelse i de bra fantastikberättelser de läst (även om man får tillägga att Sense of Wonder är något annat och minst lika viktigt).

Promptat av en kommentar ur publiken talade panelen om hur man som SF- och fantasyläsare behöver hålla hela boken i huvudet, för att bit för bit kunna pussla ihop hur världsbilden ser ut. Motsvarande gäller även för deckare, där man vill hitta ledtrådarna till mysteriets lösning. Där vill jag flika in att just det gör att man då som läsare lägger mindre fokus på karaktärsutveckling och psykologiska djup än man kan göra i mer litterära verk. Men som Anna Davour påpekade, så tränar och höjer det intelligensen när man kan se och förstå generaliserade scenarion, och ta hypotetiska situationer på allvar, något som är centralt i SF-verk. En lärare i publiken berättade att barn som från början söker det fantastiska i böcker ofta blir bra på läsning och läsförståelse av mycken träning, medan barn som har svårt med läsförståelse också har extra svårt att ta till sig fantastik-inslag i böcker.

Thomas Årnfelt berättade att när han är ute och berättar om sina böcker kommer ofta någon fram för att explicit säga "Jag läser inte sådant där". En bokhandelsanställd från publiken rapporterade att många kommer och säger att de inte läser fantasy och sedan raskt berättar om någon favoritbok med tydliga fantastik-drag, utan att se skillnaden i vad de säger och läser. Anders Blixt påpekade att "inte på riktigt" ju innefattar folksagor som Rödluvan, för att inte tala om Selma Lagerlöfs böcker med många övernaturliga inslag! Vid ett senare inpass nämnde dock Torill Kornfelt att den snobbismen också kan komma från andra hållet; hon gillar inte deckare men älskar en serie böcker av Terry Pratchett som helt klart är deckare.

På 1960- och 70-talen var allmänhetens förståelse för vad SF och fantasy innebär ännu lägre. SF-fans kunde få frågan om de trodde på UFO:n. Idag möter uppväxande människor troperna från SF och fantasy tidigt i filmer och spel. En litteraturvetare i publiken gav ett intressant perspektiv: länge var fantastik den form av berättelse som folk mötte mest av allt, i form av folksagor, allegorier och berättelser i religionen. Det är under 1900-talet som man har slutat att tro på troll och dessutom i realistiska berättelser får kritisera överheten utan att bli straffad, alltså en mångfacetterad rörelse mot realism i berättandet. Anna Davour gav då det andra perspektivet, att de framsteg och uppfinningar som den nya rationella människan gör faktiskt inte är möjliga utan de visioner som fås av en fantastik-fantasts blick på världen.

Att göra visualiserade världar trovärdiga
Jan von Bonsdorff, professor i konstvetenskap, kunde ge mycket intressanta kommentarer på bildspråket i fantasyfilmer och bilder. Med hjälp av Shutterstock kan många idag klippa ihop och bearbeta bildelement till snygga bilder, varav en del av dem oundvikligen blir cheesy. Men man kan känna igen ett bildspråk som redan de holländska mästarna använde: träd i förgrunden, stigar som leder blicken in i bilden, fåglar i fjärran som ger djup till bilden.

Matte-metoden, en hybridteknik för att skapa levande bilder, användes till scenografi i film till långt in på 1970-talet. Warren Newcombe var en ytterst skicklig konstnär som skapade det drömska landskapet i Wizard of Oz (1939) och mycket mer. Tekniken gav en fin känsla av djup i scenerna, något som annars är svårt att få fram i bild. Dock är Peter Jackson skicklig på det, vilket vi fick se i ett klipp från Morias grottor i Sagan om Härskarringen (2001); hängande kedjor som försvinner ned i djupet, ut ur synhåll, gestaltar hur djup gruvan är. Något annat Peter Jackson behärskar väl är att visa hur imponerande stort något är, vilket oftast görs genom inledande glimtar och antydningar. Men Jackson låter kameran svepa upp över Barad-dûr, in i vinklar som visar arkitekturen och inom kort hela det enorma tornet.



Efter intressanta anknytande anekdoter om H.R. Giger som hade en mycket begränsad telefontid men järnkoll på sina bilder och deras användning, övergick von Bonsdorff till att visa exempel på datoranimationer skapade med fraktaler. Ett mycket tidigt exempel är Loren Carpenters Vol Libre. När den presenterades 1980 var den en sensation, och raskt blev Carpenter värvad till Industrial Light & Magic. Redan 1982 kunde man se resultatet i filmen Star Trek: Wrath of Khan.


I våra dagar kan vi se, bland annat i Pixars filmer, hur algoritmer skapas för alltfler områden; vatten, hår, fjädrar och liknande där element rör sig enskilt men i sammanhang med andra element omkring sig, och de nya teknikerna plockas snabbt upp i animerade filmer.

Som avslutning talade von Bonsdorff om Simon Stålenhags fascinerande bilder, där så många effekter och tekniker tillsammans skapar djup och liv; skärpedjup på vissa detaljer, rörelseoskärpa och suddning på andra. Det var en fin avrundning på ett bra föredrag som knöt samman både gamla men tidlösa tekniker och nya metoder från utvecklingens framkant.

Estranging the familiar
Under moderering av Nahal Ghanbari diskuterade Sara Bergmark Elfgren, Anders Björkelid, Anders Fager och Elizabeth Hand hur de skriver för att göra det vanliga onormalt, och vice versa. Att blanda in vardagsdetaljer, gärna sådant man känner till väl, är en stor del av det. Anders Björkelid bröt av litet mot de andra då han upplever att det mesta han möter i vardagen är konstigt. Allt är "för konstigt för att förklara" så därför är inget för konstigt för att förklara. Han försöker beskriva så att läsaren känner sig hemmastadd i vad han än skriver om, och när stämningen "bryts" får det också gärna synas i att även språket bryts. Underligt nog verkar läsare känna igen sig själva mer i det han rent ut hittar på, som hur det är att vara tvillingar, men mindre i det personliga och självupplevda han beskriver.

Elizabeth Hand ser på sina tidiga verk som att de kanske har litet överarbetad prosa i high gothic-stil. I senare böcker håller hon sig närmare vår värld för att ge läsaren en "false sense of security" vilket leder till en större effekt när det fantastiska/makabra bryter igenom.

Anders Fager berättade om hur en kvinna han skrev om blivit vampyr och alltså måste skaffa persienner. För att undersöka ringde han en persiennfirma för att fråga om det och fick ett seriöst svar av en engagerad anställd om hur man måste gå till väga, vilket ledde till en scen i berättelsen när någon kom hem och mätte upp fönstren i kvinnans lägenhet.

Boktips! Nahal Ghanbari frågade paneldeltagarna om de läst något som förvandlat det familjära till något underligt. Sara Bergmark Elfgren nämnde hur i boken Underfors av Maria Turtschaninoff en älva landar på en flickas knä, och älvans fötter är så kalla, vilket var en mycket levande detalj. Elizabeth Hand sade att Karin Tidbecks Amatka, som handlar om språk, fick henne att tänka på språket på ett nytt sätt. Anders Björkegren nämnde Torgny Lindgren, vars böcker innehåller platser och namn som han känner igen men där språket blir ett filter som gör allt annorlunda.

Det motsatta kunde Sara Bergmark Elfgren uppleva när hon läser något från en kultur hon inte känner till - en skepsis gentemot det hon just läst, är det verkligen så här eller har författaren vridit om allt? Elizabeth Hand nämnde några noveller jag tyvärr missade namnet på, vilka beskriver ett London i framtiden, hyperrealistiskt och på tvärs med det hon kände till om London från media redan innan hon besökt staden. När Anders Björkelid ser anime upplever han kulturchocken av att inte känna till byggstenarna till det som visas, och Donna Tartts böcker får honom att fundera på om det ligger något under språket. Nahal Ghanbari fyllde i med hur filmen 300 gick för långt i att göra det okända till något överdrivet osannolikt - den persiska armén var monster med magiska förmågor. Anders Fager kan se när någon svensk författare skriver om svensk militär men bara bygger på vad hen har sett i amerikanska filmer, och gav också roliga exempel ur TV-serien Vikings: berg i Danmark, vattenfall i Uppsala! Serien lär vara populär i Sydamerika, och jag känner till många nordbor som gillar den, men säkert inte för dess historiska korrekthet.

måndag 12 februari 2018

Feed av Mira Grant

Vi lyckades hitta boten mot cancer OCH mot förkylning! Men tyvärr råkade mänskligheten skapa ett virus som gör sin bärare till zombie. Mira Grant förlägger dessa initiala händelser till vår närtid, men huvudhandlingen utspelar sig år 2040. Då har jordens befolkning levt med zombieepidemin i tjugo år, begränsat dess utbredning och skapat procedurer och tekniker för att hålla sig säkra från smittan - någorlunda säkra i alla fall. Dörrar med karantänsfunktion och engångskit för att testa för smittan är numera standard, och jag uppskattar att författaren låter det ständiga kontrollerandet genomsyra berättelsen, och inte låter det hundrade blodprovet vara underförstått och hoppar över det.

Berättare är Georgia Mason, en ung bloggare i Kalifornien. Bloggare är de nya världsstjärnorna, och de delas in i grupper om tre: Newsie, de som likt Georgia rapporterar fakta; Irwin, våghalsiga typer som Georgias bror Shaun som ger sig in i händelsernas centrum; och Fictionals, som förmedlar känslor kring vad som händer medelst poesi och fiktion. De hårt sammansvetsade syskonen samarbetar med en Fictional med smeknamnet Buffy, och är hyfsat populära som nyhetsförmedlare.

Vilken drömchans då att bli tillfrågade att följa med en av kandidaterna till presidentposten på hans valturné! Att resa runt i ett zombiebestrött USA är förstås inte ofarligt, och än värre blir det när kampanjen verkar utsättas för sabotage. Bloggtrion är redan skickliga på att hitta sanningen via internet-spår och de många små kameror de sprider kring sig, så kanske kan de hitta orsaken till de alltmer brutala zombieattackerna?

Det kan verka ironiskt att jag, från min egen blogg, håller mig skeptisk till bokens idé om att bloggarna klev fram som sanningens härförare när vanliga media inte rapporterade nöjaktigt om zombiesmittans initiala utbredning. Visst kan en person med hundra dolda kameror och ständigt strömmande bild och kommentarer förmedla en stor mängd information, men påståendet att media var enögda för att tro på och publicera sanningen om den nya smittan, och därför spelade ut sin roll, gör mig beklämd. God journalistik med grundligt gjorda reportage och analyser som bygger på kunskaper om samtidshistorien och samhället kan inte ersättas av "allt på en gång"-bloggposter - det skulle leda till en förflackning av kunskapsnivåer och tankearbete speciellt hos dem som redan lider brist på det och låter sina känslor rycka sig än hit, än dit.

Feed är spännande och snabbläst skriven, om än litet pratig, vilket inte hör till de egenskaper jag värderar högt hos en bok. Men temat är intressant, liksom föreställningen hur ett samhälle kan se ut om det inte totalt kollapsar av en zombieepidemi utan lyckas låsa in sig och kämpa vidare.

Fler böcker av Mira Grant:
Parasite