tisdag 12 december 2017

Någon kommer att komma på Teater Giljotin

De två människornas särdrag och vrids till max, och relationen reduceras till ett ständigt stötande mot varandra, när paret kommer ut till det hus de har köpt långt från alla andra. Pjäsen Någon kommer att komma liknar på så sätt en annan av Jon Fosses pjäser, En sommardag; även där har ett par flyttat till ett hus vid havet långt från alla andra, och fokus sätts på en aspekt av dem vardera och vad det gör med deras förhållande. Det är en bra utgångspunkt att ha för Teater Giljotins uppsättning av Någon kommer att komma: inte realism, utan en skarp belysning på något speciellt.


Mannen är nöjd och lugn. De kommer att vara ensamma, och bara ha varandra. Men kvinnan är orolig: någon kommer att komma! De bådas meningar bollas mellan dem med bara små variationer; mannens lugn är orubbligt, kvinnans oro likaså. Det blir som ett spel mellan dem, som de kanske har spelat länge och är vana vid.



Men någon kommer verkligen, och allt förändras. Det är mannen vars hus de köpt, som är deras närmaste granne. Tänk att ha lämnat allt för att vara ensamma, och så ogillar man den enda människan i närheten! Nu är rollerna växlade. Mannen är förkrossad över den påträngande grannen, men det kvinnan fruktade har skett, så nu kan hon slappna av. Dialogen mellan dem fortsätter med ombytta förtecken.


Det är dock inte så svartvitt. Tvivlen smyger sig in, och när de båda börjar dela samma tankar växer risken för en malström av oro som kan dränka dem båda två. Är de fast i huset, är livet de hade hoppats på ett fängelse?

Skådespelarna på scenen är mycket bra, men allra bäst är Angela Kovács. Hennes desperation är påtaglig, men slår aldrig över i något okontrollerat, utan håller publiken i ett järngrepp. Teater Giljotins uppsättning av Någon kommer att komma är mycket sevärd.

Länk till Teater Giljotins sida om Någon kommer att komma


måndag 11 december 2017

Fellside av M.R. Carey

När Jess vaknar till liv har hon ont, utanpå och inuti sig. Hon är på sjukhus och så väl omhändertagen som möjligt, men smärtorna finns där ändå. Hon håller på och återhämtar sig från en katastrof, och hon är inte oskyldig till det hemska som har hänt.

Efter att ha läkt någorlunda flyttas Jess till Fellside, ett högsäkerhetsfängelse för kvinnor. Inpyrt i väggarna där finns mycket illvilja och tynande minnen av mord. I ensamheten på vårdavdelningen börjar Jess höra saker hon inte borde höra, något hon vagt känner igen från sin barndom, då hon besökte the Other Place i sina drömmar. Det hon hör kan bli chansen till räddning, inte främst för henne själv utan för en orättvist mördad människa som inte vill försvinna oihågkommen. Men det är inte riskfritt att röra sig i skuggvärlden.

Än mer farligare är den fysiska världen på Fellside. Det pågår förstås droghandel, utpressning och våldsammma hämndaktioner mellan de kvinnliga fångarna, och Jess kan inte hålla sig utanför intrigerna fastän hon försöker. Jag måste erkänna att jag skumläste alla partier som beskrev planerandet och smugglandet av droger, och det förlorade inte boken på och jag tappade inte heller några viktigare delar i handlingen när jag fokuserade på kapitlen med och om Jess.

Fellside är en berättelse främst om det övernaturliga, med flera ganska råa partier och inslag skräck, dock inte överdrivet skrämmande. Det är inte någon genre jag brukar läsa, och jag upplever att det är därför som jag tyckte att thrillertemat och de övernaturliga händelserna var spännande. Boken var passabelt skriven med ganska trovärdiga personbeskrivningar, men tippade över litet för mycket åt det osannolika mot slutet, vilket dock inte förtar helhetsintrycket.

Fler böcker av M.R. Carey:
The Girl With All The Gifts

lördag 9 december 2017

Lee Miller - Krig och mode på Kulturhuset

I Kulturhuset visas en utställning om Lee Millers liv och verk som fotograf med så skilda intressen som mode, krig och konst. Född i USA 1907 blev hon som nittonåring eftersökt fotomodell, men sökte sig snart vidare till Europa, till en plats bakom kameran och nya sätt att uttrycka sig tillsammans med surrealisterna och då främst Man Ray.


När andra världskriget bröt ut fick Lee Miller tillfällen att fotografera livet under pågående krig från sin egna synvinkel. Även modefotograferandet fortsatte, nu under nya förhållanden då eleganta fotostudierna bombats och bristen på tyg inskränkte modets möjligheter. Men att klä sig väl även under knappa förhållanden var inte bara en motståndshandling utan en nödvändighet; livet pågår ännu med vardagssysslorna, i gatumiljöer, och ibland lyckligtvis i en ny, snygg kappa.


Utställningen innehåller några fina tittskåp där man rekonstruerat en representativ garderob och köket på herrgården där Lee Miller fortsatte sitt liv och modefotografi efter kriget, och där finns flera av hennes fotografier från tiderna som beskrivs. Ändå känns utställningen litet tunn, och kronologin inte helt tydlig. När man ändå gör en utställning om och med Lee Miller hade jag önskat att den varit fylligare både i text och bild. Utan att förminska Lee Millers gärning vill jag också påpeka att det vid den aktuella tiden fanns flera andra anlitade kvinnliga fotografer, vilka förtjänstfullt presenteras i novembernumret av Harper's Bazaar UK, till exempel Lillian Bassman, Toni Frissell, Genevieve Naylor och inte minst Louise Dahl-Wolfe. Jämfört med dagens modebilder av håglöst blickande flickor i ironiskt tillkrånglade poser lyser modellerna från 1940- och 50-talet av humor, kraft och självständighet. Det är uppmuntrande att se! Jag hoppas att återupptäckterna av Lee Millers och andras bildsamlingar kan inspirera till ett mer positivt modefotografi.

Länk till Kulturhusets sida om Lee Miller - krig och mode


torsdag 7 december 2017

Dracula på Operan

Att låta historien om Dracula ta plats på Kungliga Operans stora scen är helt rätt. I djupaste Transsylvanien, i ett gammalt slott, hjälper den unge advokaten Jonathan sin klient att hitta en bostad i London, dit greven har tänkt att flytta. Inför natten varnas gästen för att saker kan hända, och det gör det verkligen - vålnader kryper fram ur hans säng och sjunger "Han är vår! Han är vår!" - en hallucinatorisk mardröm som är perfekt att iscensätta på operascen. De skickliga dansarna och kören som myllrar kring Jonathan är klädda i mjuka, grå, trasiga dräkter som liknar riktigt gammal aska och skrämmer och lockar på samma gång.


Den mystiske grevens bohag anländer till London, inklusive en ovanligt stor och förseglad låda. Ur den tar sig ett rovdjur i halvmänsklig form som överfaller advokaten Renfield, som råkar vara i närheten. Renfield dör inte men blir galen, och stryker omkring på Londons gator mumlande om en Mästare som är nära.


I societeten dyker det upp en ny spännande adelsman: greve Dracula, litet mystisk och intressant för såväl män som kvinnor. Greven själv upplever det otroliga att möta en kvinna som helt liknar Elisabetha, hans älskade som dog för fyrahundra år sedan. Kärleken lockar honom åter igen! Men kvinnan han dras till är ingen annan än Mina, fästmö till Jonathan som nu ligger svårt sjuk efter tiden i Transsylvanien. Skall hon upptäcka sanningen om greven eller ge sig hän åt hans kärlekstörst?


Kungliga Operans uppsättning av Dracula har inte sparat på effekter, och det fulländar föreställningen: scener med otäcka varelser i halvdunklet, döda som reser sig ur sina kistor och en alltigenom stilig scenografi. Musiken är stämningsdrivande, och de allra vackraste sångerna har faktiskt Jonathan, som är mitt i allt utan att kunna påverka något. Joel Annmos fina stämma får ofta klinga utan orkestern, och även kärleksduetten med Mina (Elisabeth Meyer) är minnesvärd. Det är underbart att få se Kungliga Operan göra en sådan här fullträff.

Länk till Operans sida om Dracula

Foto: Carl Thorborg

tisdag 5 december 2017

Elmet av Fiona Mozley

Pappa bygger ett hus åt sina barn i skogen. Han är väldigt stor, stark, händig och kunnig om skogen de lever intill. Syskonen Cathy och Daniel är sexton och fjorton när de flyttar ut med Pappa, och de lever på vad de själva och Pappa kan jaga eller byta till sig av grannarna i staden. Det är ett gammaldags liv, men de lever i nutid och verkligheterna skaver mot varandra.

Cathy är lik Pappa, storvuxen och stark och med en dragning till naturen. Utan att säga det rent ut, är Daniel annorlunda än de andra i familjen. Men han hör till, och han finner lugnare och minst lika viktiga sysslor för sig själv i hushållet.

Pappa får också en hel del pengar från boxningsmatcher han ställer upp i. Hans styrka och storlek kommer till pass där, men det är också så att uppgörelsen man mot man ligger i hans kynne. Motstånd bemöts fysiskt, en person mot en annan, i ringen och i livet. Men det finns motståndare som kommer från flera håll samtidigt och använder sig av ord istället för knytnävarna, och mot dem räcker det inte med råstyrka. Människorna med onda avsikter och makt som söker mer makt drar sig närmare familjen. De kan kanske inte fortsätta att leva enskilt och fritt.

I Fiona Mozleys bok är landskapet kargt, landskapet som ändå är både hem och skafferi. Även språket är kargt; ofta släpper man det definierade "the" i talspråket. Daniels språk, berättarens, är däremot flödande och ordrikt. Det är svårt att tänka sig att en tonårspojke som hoppat av skolan i förtid skulle uttrycka sig som Daniel i boken, men jag har i princip inget emot att berättarrösten är mer vältalig än den den tillhör. Däremot är språket ändå blomstrande i överkant i en del partier, och det är onödigt.

Sammantaget är Elmet ändå en stark debut och mycket läsvärd, och jag ser fram emot att läsa mer av Fiona Mozley.

måndag 4 december 2017

Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst av C F Hill

Snön kom häromveckan och försvann efter någon dag. Den kommer säkert igen i vinter, och några klara vinternätter kommer den att ligga orörd och gnistrande över stora ytor och rama in mörka trädgrenar vackert. Men den kommer också att trampas till slask där människor går, och göra det svårt och otrevligt att ta sig fram.


Carl Fredrik Hills tavla Vintersolnedgång med en ryttare och en stegrande häst visar den dubbelheten och flera andra dubbelheter. På fälten ligger snön mjuk och inbjudande, men på vägen har den trampats ned i jorden och bildat en sörja. På samma sättt står kraften och rörelsen hos den stegrande hästen i motsats till den stillsamma solnedgången, och vägen som går in i tavlans mitt står mot trädens upprätta resning. Och hela tavlan bär så på sina egna motsättningar: Harmoni och paradox. Lugnande och oroande på samma gång.

söndag 3 december 2017

Stenhammar Quartet i Grünewaldsalen

De sympatiska herrarna i Stenhammar Quartet är återkommande gäster i Konserthusets stråkkvartettsserie. Den här gången uppträdde de utan några verk av svenska kompositörer, men med nog så intressant program ändå.  Olga Neuwirths korta, intensiva settori, stråkkvartett nr 2 (1999) inledde, och lät i sina expressiva fraser som kallt, blåsigt vinterväder men på ett positivt sätt.

Claude Debussys Stråkkvartett g-moll (1893) lät inte så skir som Debussys musik kan göra, utan gavs en robust och litet träig klang av Stenhammarkvartetten. Den melodiska kvartetten var en lisa för själen att få höra.

Efter paus kom Stråkkvartett nr 2 (1945) av Dmitrij Kabalevskij, musik som är så uttrycksfull så att den låter som filmmusik utan att behöva bilder. Dramatiken ökade när en sträng på Mats Olofssons cello brast, och musiken fick avbrytas i letande efter en ny. När problemet åtgärdats, fick vi höra verket från början igen, vilket var välkommet eftersom inledningen är ovanligt stark och lockande. Men det är även den avslutande satsen, och däremellan är musiken mycket varierad och intressant. Sammantaget var det en riktigt bra konsert.